Överläkaren: Jag hade inte kompetensen att bedöma skadorna

Mira Micic

Överläkaren Lars Lundman var polisens kontrakterade rättsintygsskrivande läkare i utredningen om 13-åringen.

Här kommenterar han ändringen av det rättsmedicinska utlåtandet om flickans skador.

Lars Lundman jobbade i fem år som polisens rättsintygsskrivande läkare i Värmland. Han minns fallet med flickan, som han undersökte under julhelgen 2015 på polisstationen i Karlstad.

I första utlåtandet, i december, skriver du att skadorna orsakats av upprepade träffar med ett hårt smalt föremål. Men sedan när polisen kontaktade dig, i februari, ändrade du helt ditt utlåtande och skrev ett nytt.

– Ja, jag gjorde en omvärdering av det.

Ditt utlåtande om brottsoffrets skador hade stor påverkan på hela rättsprocessen, samt för flickans fortsatta situation. Hur kunde du göra två helt olika bedömningar, som båda kan tolkas som tvärsäkra, utifrån en och samma undersökning?

– Det var en medicinsk felbedömning från min sida.

Du hade inte undersökt henne på nytt då. Så vad var det som fick dig att ändra dig?

– Så här är det: För det första, jag är inte rättsläkare, utan jag är vanlig läkare och jag har tidigare inte sett den här typen av förändringar som den här flickan hade, så jag missleddes av fallet. Men sedan jag tittat på det i efterhand och pratat med andra kollegor ändrade jag det till naturliga bristningar.

Du säger att du inte är rättsläkare. Bedömde du då att du hade kompetens att bedöma den här typen av skada? Du är öron- näs- och halsspecialist.

– Då gjorde jag det... Alltså, jag gjorde en felbedömning av det. Och varför gjorde jag det? För att jag inte hade den kompetensen.

Hur gick det till när du ändrade dig helt? Du hade fortfarande inte den kompetensen två månader senare heller – och ändå skrev du ett nytt utlåtande?

– Ja, då hade jag diskuterat det med andra kollegor.

Vilka kollegor?

– Det kommer jag inte ihåg, det kan jag inte svara på, för det hade jag inte dokumenterat. Jag har kollegor, som är läkare.

I ett mejl till polisen skriver du att du har pratat med din sambo?

– Vad sa du? Jag har anhöriga som har den här typen av förändringar, väldigt utbredda.

Men i mejlet skriver du att du hade pratat med din sambo om detta, att hon tyckte att det var naturliga förändringar. Är hon läkare?

– Nej, hon är inte läkare. Jag har anhöriga som har den här typen av förändringar som jag blivit uppmärksammad på senare, som gjorde att jag ändrade mig. Alltså, exakt den här typen av förändringar. Eller, det är den typen av förändringar. Man får den här typen av förändringar när man gått ner i vikt, till exempel. Jag var inte medveten om att det kunde vara så.

Att rådgöra med din sambo hemma och grunda ditt utlåtande på detta, det låter konstigt?

– Det kanske låter lite märkligt, det kan det göra.

Du tog hem bilder på brottsoffrets skador under pågående förundersökning och visade dem för utomstående? Det låter inte heller bra?

– Nej, det kan jag hålla med om. Vad är ditt syfte med samtalet?

Att ta reda på hur det har gått till. Ditt utlåtande är väldigt viktigt för rättsprocessen. Och det är första gången rätten i Värmland prövar den här typen av ärende.

– Det är så här. Om man ska gå vidare med det här ärendet finns det fotodokumentation som man kan använda sig av igen och så kan man diskutera den med en rättsläkare. Jag håller inte på med den här typen av verksamhet längre.

Hur många rättsintyg har du skrivit för polisen?

– Femhundra.

Kände du att du hade rätt kompetens i samtliga fall? Är det första gången nu som du inte hade rätt kompetens för bedömningen?

– Jag vet inte om jag vill svara på dina frågor längre, faktiskt. Vad jag kände... Det är alltid så att det är en bedömning ... Det är så det har varit: När jag känt att jag inte haft rätt kompetens, då har jag konsulterat andra läkare, rättsmedicinare också. Men nu vet jag inte hur jag gjorde i det här fallet, uppriktigt sagt, om jag konsulterade dem, eller om jag tyckte: Det här är en felbedömning från min sida.

Har du tidigare visat bilder på brottsoffer för din sambo?

– Nej, det var första gången.

– Alltså, jag gör de här undersökningarna hemma, eller, nej, jag gör inte undersökningar hemma, men jag har jobbat med det här hemma. Jag går in på min dator hemma.

Man kan säga att det är dubbelsekretess på bilderna, både som läkare och polisens förundersökningssekretess.

– Ja, så är det.

Vad tycker du nu om ditt agerande?

– Det är väl klandervärt. Det är också så att personens identitet inte är röjs här. Det är en bild på en rygg, förstår du? Det är ingen personuppgift på de bilderna. Det är en ryggbild.