”Då bryter den solstressade sommarälskaren ihop totalt”
Åsa Erlandson om de olyckliga soldyrkarna
De bor i Sverige men klagar konstant över att det är ett ”för kallt land”. De ägnar nio månader av året åt att gnälla över vädret och ondgöra sig över bristen på sol och värme. Så nu i maj börjar sommarälskarna skina upp, räkna solstrålar och känna att livet trots allt är värt att leva. Men i själva verket är det tvärtom. Inga är så olyckliga på sommaren, som de som säger sig älska den.
De stressar ju ihjäl sig och vaknar den playapeppade sommarälskaren efter klockan 09.00 en ledig dag har denne ”sovit bort halva dagen” och börjar panikslagen springa omkring i lägenheten för att rafsa åt sig solglasögon och baddräkter för att hinna ut i solen. Den bästa brännan får man ju före klockan 12.00, sedan är det ingen idé.
Väl ute på någon taggig gräsmatta går solen i moln. Då bryter den solstressade sommarälskaren ihop, skäller ut sin omgivning (för andra gången i dag) och springer febrilt omkring i jakten på ett bättre ”läge”.
Är det däremot en arbetsdag sitter sommarälskaren deprimerad på sin stol i kontorslandskapet utan att bidra med någonting, utom ständiga rapporter över antalet förlorade soltimmar. När det är dags för lunch vaknar sommarälskaren till och tvingar sina kolleger att släpa ut fällstolar på den stekheta parkeringsplatsen och äta mitt i asfaltsöknen, för att genast börja klaga över att ”det inte finns någon skugga”. Att gå in under perioden juni-augusti är otänkbart. Så sommarälskaren sitter kvar och lider.
Sommarälskaren har nämligen den egenheten att tjata om solen, men flyr den så fort den kommer fram. För då, när solen verkligen kommer, börjar det pustas och stönas över värmen och nästa jakt startar: den på skuggan.
Sommarälskarna är en sorglig samling svenskar. Aldrig är de så olyckliga som när de äntligen får vad de vill ha.