Vilka är mest vilse – barn eller föräldrar?

Läs Terri Herreras krönika

Det är inte lätt att vara tonåring. Man är för gammal för att vara barnslig, för barnslig för att bete sig moget, säger nej till det mesta men klämmer ur sig ett rungande ja när man egentligen borde ha sagt nej.

Som om det inte skulle räcka så står en road/bekymrad förälder i bakgrunden och avfärdar det mesta man gör med ”Det måste vara hormonerna!”.

Det är heller inte lätt att vara tonårsförälder. Om du försöker backa och ge ditt barn frihet kommer du senare vara förälder till en cirka-20-åring som anklagar dig för att inte ha brytt dig om vad hon/han gjorde under tonårstiden.

Försöker du däremot vara närvarande är du en ”spionerande fästing” och hur du än gör kommer du alltid, alltid vara pinsam på något sätt. För högljudd, för beige, för dålig koll, för mycket koll – det finns ingen måtta på hur pinsam du kan vara. Och nej, ingen kommer undan.

Som utomstående trodde jag att min förra kollega Den Coola Rock-skribenten skulle presenteras för sin 16-åriga dotters kompisar med viss stolthet; han har ändå intervjuat de största, gått på alla konserter som är värda att nämnas och skulle dessutom kunna fixa fribiljetter till olika gig.

Men nej, hans dotter tyckte att rock var ute och att farsan var TÖNTIG med sina berättelser om efterfester med megasjärnor.

Så hys inga förhoppningar. Fast visst finns det en del grundregler att hålla sig till för att som tonårsförälder inte bränna sina skepp totalt.

Ligg lågt med kropp & sex-snacket. Visst ska du prata avspänt om sex, men återge aldrig detaljer från ditt eget sexliv, kräv inte rapporter om ditt barns sexuella status och bjud för guds skull inte in grannarna på fika för att fira dotterns första mens (jo, det har faktiskt hänt).

Undvik bästis-fällan. Mammor och pappor som är bästa kompisar med sina barn är läskiga. Det är sundare att man alltid bråkar än att man som förälder dricker vin och snackar killar ihop med sin 15-åring och hennes kompisar.

Prata inte om ditt barn med dina vänner när han/hon är med. ”Jacob har ju börjat vara ute på kvällarna, inte vet jag vad de håller på med och inte vill han berätta heller, ELLER HUR JACOB?”.

Även om ditt barn plötsligt får ett stornäst pizzaansikte är det enbart på sin plats att säga att hon/han är världens finaste. Gör inte som min kompis morsa, som uppgivet tittade på sin 14-åring när hon stolt visade upp sig inför skoldansen och sa ”Ja, man får väl komma ihåg att det här är din fulaste period. Det blir bättre.”

Ibland undrar jag vilka som egentligen är mest ute och cyklar under tonårsperioden: kidsen eller deras föräldrar?