”Glöm beach 2012 – jag satsar på Tunika 2012”
Åsa Erlandson förundras över hetsen att komma i form inför sommaren
Man kan leva på laxsallad toppad med sesamfrön, haka på den senaste
träningstrenden björngång (gå på alla fyra upp för en backe) och
stämma träff med sin PT i jakten på Beach 2012.
Eller så kan man låta bli.
Jag stämmer träff med ett glas rosé. Och satsar på Tunika 2012.
Just nu pågår SM i självbedrägeri, den årliga hetsen att komma i form
till sommaren. Folk får något jagat i blicken och plötsligt börjar
hela tillvaron handla om att hitta en bikini som passar. Istället för
att njuta av en ljum vårkväll på en uteservering någonstans, stänger
man in sig på ett svettigt gym och sätter sig på en cykel och trampar utav bara helvete utan att komma någon vart.
Dessutom är jag urless på alla skönhetstips som ingen orkar följa,
alternativt är ljug (vadå ”drick mycket vatten”, man blir väl inte
snyggare bara för att man är kissnödig?).
Hittills har jag tänkt att det bara är att vänta ut sin omgivning, veckan efter midsommar har de stinna på jordgubbstårta gett upp och blivit som folk igen. Men nu är det med stigande förvåning jag ser beachhysterin bryta ut: Den tar ständigt nya nivåer. I dag tipsar en tidning om en plattskalle som har hittat på en bantningsmetod där en slang opereras in i magen så att allt mög man äter åker ut. En slags läkarordinerad bulimi alltså, enligt devisen ”vill man vara fin får man ta hjälp av svin”. Plötsligt känns ju LCHF okej.
Framför allt förundras jag över att folk orkar. Jag och många av dem
jag umgås med är småbarnsföräldrar. Listan över allt som måste göras i
vardagen är så lång att punkten ”träning och pepp” inte hamnar sist, den får inte plats alls. Okej om du har 40–årskris och barn som blivit stora och självgående – ut och spring! Men jag är småbarnsmamma och tänker inte ens försöka. Man måste inse var i livet man befinner sig så jag ger mig själv en present i år, jag ska inte bry mig. Ni får göra aerial yoga själva på stranden (=hänga och klänga i ett jättestort bandage), jag stannar kvar på filten och tittar på och äter kanelbullar med mina barn.
Detta säger jag inte för att jag är bitter och uppgiven, utan för att
slippa bli. Jag ser sanningen i vitögat och kopplar av och satsar på Tunika 2012. Äter vad jag vill, tränar OM DET UPPSTÅR EN CHANS och inser att jag just nu befinner mig i en fas där skönhetstänk kommer sist på priolistan.
Slapp sommar, önskar jag er!