”De kvävande könsmurarna rivs – äntligen”

Åsa Erlandson

Åsa Erlandson: Det handlar bara om att alla ska få följa sitt hjärta – vilket håll det än leder åt

helskärm

Jag läser och läser den här amerikanska undersökningen i jakten på det som är nytt. För: män har väl i alla tider velat stadga sig?

Ha en trevlig, representativ hustru och några välartade barn att visa upp.

Sedan har han kanske inte haft tid att träffa dem så ofta, men Tomtebolyckan har iallafall funnits där.

För kvinnorna har det å andra sidan inte handlat så mycket om vad de verkligen vill, utan bristen på valmöjligheter.

Som 25–åriga Alma i Ingemar Bergmans ”Persona” suckande konstaterar: just nu är jag sjuksköterska och förlovad men sedan ska jag gifta mig och uppfostra mina barn och det blir väl… bra.

Nej, det nya är inte att män plötsligt har vaknat upp från sina viktiga kontorspapper och börjat längta efter en familj – ni minns väl norrlänningarna för några år sedan som bjöd in en busslast utländska kvinnor för att få slut på singeltillvaron?

Det nya är inte heller att vi kan begrava myten om den lömska, familjefixerade kvinnan som tar alla tillfällen i akt att snärja en man.

Det nya är att de kvävande könsmurarna kring både män och kvinnor äntligen håller på att rivas så att deras vägar inte behöver vara så förbaskat utstakade längre.

Den man som drömmer om att stadga sig och verkligen finnas med i familjelivet på riktigt, mer än som ett foto på familjens försörjare på byrån i finrummet, kan göra det.

Och den kvinna som bara känner ett enda stort ”jaha” inombords när hon tänker på äktenskap och barn kan göra något annat.

Det är därför siffrorna över hur många män respektive kvinnor som vill stadga sig trots allt är ganska lika.

Stockkonservativa tycker att den här utvecklingen är ett hot mot vad som är våra naturliga roller och idisslar det trötta mantrat att ”Män ska vara män och kvinnor ska vara kvinnor”.

Själv bryr jag mig inte ett skvatt om vad den heliga Naturen tycker (vem det nu är, jag skulle bra gärna vilja träffa denna inskränkta figur någon gång).

För det här handlar inte om masskönsbyten utan om att alla ska få följa sitt hjärta, vilket håll det än leder åt.