”Personligen har jag bara upplevt floppar”

Läs Terri Herrera Erikssons krönika

helskärm

Det finns tusen och åter tusen par som träffats via nätet.

Det finns ytterligare tusentals som blivit sammanförda av vänner.

Det betyder att matchmaking funkar – eller kan funka.

Men personligen har jag bara upplevt floppar när det gäller att para ihop folk med varandra, både när jag själv var singel och när jag har lyckats genera mina kompisar med att försöka hjälpa dem att hitta någon.

I en idealisk värld är ens vänner finkänsliga och har fingertoppskänsla.

I verkligenheten är folk sådär plumpa som verklighetens folk är.

Antingen har omgivningen varit för uppenbar: alla är så förtjusta i tanken på att Emma och Jonas skulle kunna tänkas bli ihop att de inte ens kan prata med varandra utan att alla börjar tissla och tassla.

Det blir ungefär som när två barn leker och fyra förväntansfulla vuxna står och tittar på som om det är världens bästa teveshow (”det vore så roligt om Alice och Oscar blev kompisar! Titta, nu tar de fram trätåget tillsammans!”).

Klart ungarna ruttnar. Klart att Emma och Jonas hellre leker med sina iPhones eller låser in sig på toa och går igenom värdparets badrumsskåp än umgås.

Eller så har man varit för slapp.

Man har tänkt att singeln Helena behöver ha någon att umgås med på festen och ringt över första bästa singelsnubbe utan att bry sig om ifall de har en enda gemensam nämnare – förutom att de bor själva.

Vissa har tänkt till – fast det blir ändå fel.

När min kollega blev placerad bredvid en singelkille på ett bröllop trodde nog brudparet att just de två skulle ha jättemycket att prata med varandra om.

Tyvärr berättade han mest om sin förstoppning. Där spelar det ingen som helst roll om bekanta har gjort ett toppenförarbete och framhävt hans fina sidor – han valde att framhäva att han inte hade bajsat på länge.

En del människor kan bara inte sälja in sig själva.

Den enda gången jag kan erinra mig att jag har lyckats sammanföra kompisar har det varit av rent misstag.

Jag minns när min kompis ringde mig efter min 25-årsfest för att förhöra sig om en kille som också hade varit på festen.

– Jo, träffa honom du, sa jag. Han är hemskt rolig, men en hopplös slacker som troligtvis mest kommer att vara sugen på att du står för barnotan. Kul att hänga med, inget att satsa på. Han har inte fått en enda relation i sitt liv att funka.

Nu, drygt tio år senare, lever de fortfarande ihop.

Jag hade skitfel som vanligt.

(Fast förmodligen betalar hon hyran.)