Karolina, 42, satt fängslad i Bangkok

Diplomatdottern dömdes för heroinsmuggling

Karolina Johnsson har varit med om mer än de flesta skulle klara av.

Kanske känner du igen henne som ”Diplomatdottern” från löpsedlarna, den kvinna som åkte fast i thailändska tullen med en väska full av heroin.

– Ibland tänker jag tankar som ”om jag bara inte hade tagit emot den där väskan av den där mannen jag träffade”. Men jag har lärt mig att det inte lönar sig att älta. Man slösar bort tiden och livet, säger Karolina Johnsson i dag, ett år efter sin villkorliga frigivning.

Solen öser in i hennes andrahandstvåa i Stockholmsförorten och lånekatten Kaktus försöker spinncharma sig till lite pastasallad från bordet. Livet ler – och är helt klart annorlunda mot när hon kämpade för överlevnad i Thailands mest ökända fängelse för ett decennium sedan.

Början på mardrömmen

Mardrömmen började 1994, där vid incheckningsdisken mitt i natten vid Swiss Airlines rödvita skylt. Karolina stod som bäst och drömde om all mat hon skulle laga med sina nyinköpta thaikryddor när hon kom hem. Ett myndigt ”Is this your bag?” från den uniformsklädde polisen blev början på mardrömmen.

Karolina fördes bort och tvingades ner på en stol medan handklovarna skar in i skinnet. När poliserna tog ut nästan sju kilo heroin ur resväskelocket på väskan hon naivt tagit emot av en okänd kille började världen flimra för henne.

”Trouble, now you’re in big trouble!”

Vågens visare stannade på 6 820 gram. Mer än tillräckligt för att dömas till döden.

– Jag tänkte inte på det just då. Jag fattade egentligen inte att jag kunde få det straffet förrän min advokat sa ”om du inte erkänner det här brottet kan du få dödsstraff”.

Karolina erkände. Senare skulle hon träffa flera kvinnor som väntade på döden för drogsmuggling.

– Men de verkade inte rädda för döden. Ibland kan dödsstraff kännas lindrigare än att sitta och ruttna i ett fängelse på livstid. Jag är inte heller rädd för att dö och tror på reinkarnation. Om man har levt ett gott liv här på jorden tror jag inte att döden är hemsk.

Fängelset Lard Yao är byggt för 1 800 kvinnor men hyser mångdubbelt fler. På nätterna tryckte alla ner sig på den ynka halva kackerlacksspäckade kvadratmeter som fanns per person. Den thailändska flaggan vajade över det som i folkmun kallas ”helvetet på jorden”.

Pluggade i fängelset

Karolina blev den första utländska fången i Lard Yaos historia som högskolestuderade på distans. Hon fick tillgång till böcker i företagsekonomi och marknadsföring och försökte få lugn och ro att studera. När hon fick in en miniräknare var lyckan total.

Samtidigt pågick politiska påtryckningar hemma i Sverige för att få Karolina fri. Kollegor och vänner till hennes föräldrar bildade en stödgrupp. Den 16 december 1998, efter fyra år i det ökända thailändska fängelset, öppnades äntligen de blå portarna till Lard Yao. Karolina skulle få resa hem.

Påtryckningarna hade hjälpt – nu skulle hon få bli överflyttad till ett svenskt fängelse.

Fantastiskt, kanske många tycker.

Men för Karolina blev det, ofattbart nog, ännu värre.

– Mentalt var det mycket jobbigare på Hinseberg än i Thailand. Här i Sverige satte jag upp stålmurar runt mig själv. Jag ville studera, men har förstått att jag var ganska illa omtyckt för att jag valde att plugga. Det var annorlunda. Sedan tyckte de att jag var en otacksam slyna som inte kysste marken. På Lard Yao hjälptes vi kvinnor alltid åt, mentaliteten var en helt annan. I Sverige var det så mycket avundsjuka och intriger. Jag längtade tillbaka till Thailand.

Men i dag, tolv år senare, är Karolina full av liv och energi. För strax innan den villkorliga frigivningen i augusti förra året fick hon idén att jobba ideellt med biståndsformen mikrolån, något som få kände till. Då.

Det bästa sättet att ge hjälp

– Men så fick ju Muhammad Yunus Nobelpriset för just det samma år, jag blev själaglad. Jag hade läst om mikrolånen och funderat på varför de inte anammats mer, men nu känner fler till vad det handlar om. Jag har ju pluggat mänskliga rättigheter och har alltid drömt om att jobba med bistånd. Enligt mig är mikrolån det bästa sättet att ge hjälp till självhjälp. Man lär ju samtidigt folk hur de startar egen verksamhet och höjer utbildningsnivån, då kan de behålla sin värdighet. Att bara pumpa in pengar är så kränkande.

Karolina hade egentligen tänkt starta mikrolånsverksamhet i redan etablerade länder i Sydostasien, men av en lycklig slump träffade hon en samarbetspartner från Kamerun. Under vintern bearbetade de landets regering – och i februari blev de inbjudna av turistministeriet.

– Det var jättehäftigt. Vi fick faktiskt samarbetsavtalet från dem i dag, säger Karolina och hämtar en pappersbibba.

– Vi ska ner till Afrika igen i augusti. Min dröm är att verksamheten med mikrolån och det småföretagande som ska följa blir så pass självgenererande att vi i princip inte behövs. Vi kommer alltid att finnas i periferin, men mikrolånsverksamheten är ju en biståndsform som är till för att höja levnadsstandarden lokalt.

Karolina tycker att det känns skönt att hjälpa andra, eftersom hon själv har haft det så svårt.

– Det känns döhäftigt. Att hjälpa andra gör att jag själv mår bra, det bygger upp min egen självkänsla. Jag vill använda mina erfarenheter från det jag själv har gått igenom.

Hoppas på benådning

Nu i augusti, ett år efter frigivningen ska övervakningsnämnden bestämma hur hennes övervakning ska se ut i framtiden, men det thailändska straffet på 36 år, fem månader och 15 dagar finns kvar. Fortfarande hoppas Karolina på att den thailändske kungen ska benåda henne. Och minnena från fängelset Lard Yao finns kvar. En vältummad tejpad bok ligger bredvid tallriken. ”To Eva from Bonnie” står skrivet på insidan med cerise neonpenna.

– Eva, mitt fängelsenamn, säger Karolina och stryker med tummen över den nötta tejpen på Viktor E Frankls bok ”Man’s search for meaning”, en bok om hur författaren försökte finna meningen med livet under sin tid i koncentrationsläger.

– Det här är min bibel, den hade jag med mig hela tiden i fängelset. Jag fick den av en amerikanska, Bonnie, i fängelset. Hon skulle överföras och jag fick den när hon åkte.

Meningen ”Varje människa var inställd på en enda sak; att överleva för att få träffa sin familj hemma en gång till” är understruken med blyerts.

Så var det. Det var tanken på familjen, mamman och brodern, som höll henne uppe.

– Nu är jag jättetacksam varje dag. Före fängelsetiden satt jag fast i ett ekorrhjul som jag inte trivdes med. Jag jobbade stenhårt för ett företag som sålde ädelstenar. Så här i efterhand har jag kommit på att det var den materiella ytligheten jag inte tyckte om. I dag tar jag vara på mig själv och mina medmänniskor, i stället för prylar. De livsinsikterna hade jag inte fått utan tiden i fängelset.

I dag har hon bra kontakt med sin mamma och bror. Och kan resa vart hon vill – utom till Thailand.

Hon uppskattar verkligen det finaste hon har. Friheten.

– Man värdesätter saker på ett helt annat sätt när man har varit frihetsberövad så länge. Jag kan älska när tunnelbanan är sen och jag vet att det snart kommer en ny. Eller att bara kunna cykla iväg någonstans, då kan jag börja skratta högt.