Mitt barn är faderlöst

Just när man tror att världen inte kan bli dummare inser man att det är lång väg kvar till botten.

Jag har just fått veta att min tre veckor gamla dotter är faderlös.

Det beror inte på att fadern ifråga dog av plötslig pappadöd under natten. Det är inte heller för att han gick ut för att lägga på ett brev och aldrig återkom. O nej. Han lallar runt som vanligt med flickan på armen. Problemet är att vi inte är gifta.

För gifta par är det lätt när man skaffar barn. Det förutsätts att mannen i familjen är pappan, punkt. Vi simpla sambos har det lite svårare. Socialnämnden ska fastställa faderskap. Ett sådant fastställande görs genom att vi blir kallade till personligt besök på socialnämnden där vi ska berätta om hur vi träffades ( blir man mer pappa om man har träffat mamman till barnet på nobelmiddagen istället för i en buske på Hultsfredsfestivalen?) och om vi bodde ihop vid konceptionstillfället, som det heter på socialnämndssvenska.

Jag och läkarvetenskapen har räknat ut att min dotter blev till i början av november. Socialnämnden har ett eget system där de räknar ut konceptionstillfället utifrån vår oäktings födelsevikt. Hon vägde rätt lite när hon föddes och därför blir uträkningarna utifrån födelsevikten väldigt konstiga. Så för att få bli pappa och vårdnadshavare till sin dotter måste min sambo ta ledigt från jobbet för att gå med mig och berätta om våra förehavanden under ett felaktigt framgissat datum.

Det hela är ett stort skämt. De flesta barn i Sverige föds av ogifta föräldrar. Ändå verkar det som vi har rest i en tidsmaskin tillbaka till år 1932 där sambor är en obskyr minoritet som måste utredas. Om fastställandet av faderskapet hade innehållit ett DNA-test hade jag kanske bara blivit kränkt. Nu blir jag vansinnig av det idiotiska i att vi ska behöva lägga ner tid på att delta i en utredning som går ut på att fråga om vi bodde ihop vid tiden för befruktning. Det kan vara så att jag har fått det hela om bakfoten, men jag har hört att barn kan bli till även om man inte bor ihop. Jag undrar hur det blivit om jag bott kvar i min studentkorridor, där jag delade hem med 10 killar (10 pappor!). Eller om jag inte hade hunnit flytta hem till min kille från kompisen Karin. Då hade säkert hon blivit pappa.

Men tills vidare finns det ingen far. Det blev en jungfrufödsel! Kul! Jag har alltid känt mig lite småhelig. Fast jag vill nog tillbaka till år 2002. Jag har snart skrattat färdigt.