”Tanken svindlar vid denna genkompott”

Åsa Erlandson

Åsa Erlandson undrar vem den här historien egentligen handlar om

helskärm

Frankensteins laboratorium?

Eller bara en omtänksam mamma?

Åsikterna om mamman som har fryst ner sina egna ägg för att dottern Mackenzie en dag ska kunna föda – sitt halvsyskon – går isär.

För så blir det om dottern väljer att nappa på erbjudandet.

Tanken svindlar vid denna potentiella genkompott, som trots de senaste årens medicinska landvinningar tar det hela till en ny dimension.

Frågorna hopar sig:

* Är Mackenzies blivande man beredd att få en sådan nära (läs: udda) relation till sin svärmor? Som far till hennes barn.

* Vad kommer barnet att känna inför att växa upp som syster eller bror till sin mamma?

* Och viktigast av allt: vem handlar hela den här historien om egentligen? Mamma Penny, som uppenbarligen tycker att livet är förstört om man inte kan skaffa barn med någon slags biologisk koppling, strunt samma vilken den än är. Eller Mackenzie själv, som i dag bara är två år och kommer att ställas inför ett mycket märkligt dilemma?

Det är tydligt att Penny Jarvis historia handlar minst lika mycket om henne själv, som om dottern. Och visst kan varenda förälder tänka sig in i sorgen och förtvivlan över ett sjukt barn, att man skulle vara beredd att göra vad som helst för att göra barnets liv lite bättre.

Mamman kommer säkert att leta upp de bästa läkarna, behandlingarna och skolorna för att hjälpa dottern så mycket det bara går när hon växer upp.

Men när det gäller de nedfrusna mammaäggen verkar det mer handla om att Penny behöver tröst, än om något som Mackenzie verkligen behöver.