Alla tyckte att det var en himla rar lucia

Malin Wollin

helskärm

Lucia är så vackert. Alla ljus, allt det vita, tidigt på morgonen, stämsången. Alla aerobicstjejer på rad med locktångat hår. När man ser ett luciatåg är det svårt att förstå att det kan finnas krig, hjärtesorg, cancer och dåligt väder.

En gång var jag lucia. En riktig lucia. Med riktiga ljus av stearin som rann ner i hårbottnen och riktigt långt linne som jag strök kvällen innan.

Jag var 19 år och tänkte mig en karriär som kantor. Det tyckte pappa Krister var ett bra jobb. Så jag började på kantorsskola. Jag trodde inte på Gud och jag ville inte spela orgel. En orgel kan man aldrig ta med. Man kan aldrig sitta vid en brasa på stranden och dra fram sin orgel och köra ”Sommaren är kort”. Vill man briljera på en orgel måste man vara i en kyrka och där är aldrig någon jag känner. Jo, pappa. Han är dödgrävare.

Så jag gick bara ett år på kantorsskolan. Ett år som jag närvarade med armbågen. Jag tror inte att jag var så omtyckt. Jag var den orgelhatande utbölingen och jag kan svära på att det kastades förbannelser över min förlorade själ när jag gick förbi i korridoren.

Jag var synden som drabbade skolan det läsåret och jag höll mig undan och med hålla undan menar jag skolk. Jag skolkade. Från en kristen skola.

Så blev det december och dags för luciaövande. Jag minns att vi satt i en ring i ett stort musikaliskt rum.

”Vem ska vara lucia?” sa någon varpå allas blickar började vandra ringen runt. Blixtsnabbt, snabbare än tanken, drog jag ur hårsnodden och lät mitt nytvättade trassliga hår falla ner på ryggen och ut över axlarna. Det var första gången jag hade utsläppt hår det året. Ingen hade sett mina längder och nu satt jag helt plötsligt där med mitt slitna burr och spelade rävspel.

”Malin kanske?” sa någon annan i ringen och allas blickar fastnade på antikrist Wollin.

Och så blev det. Jag var inte snällast, jag var inte rarast, jag tränade inte aerobics, jag trodde inte ens på gud och jag vägrade orgel. Men på grund av att mitt hår hade de rätta proportionerna och gjorde sig bra i en krona så fick jag och mitt ateistiska nylle representera ett helt tåg av troende elever.

Vi gick upp i ottan och åkte runt till ålderdomshem där pensionärer tyckte att det var årets höjdpunkt att vi kom och spred ljuset.

Alla tyckte att det var en himla rar lucia och jag fick ta emot ett vackert smycke som tack.

Jag kunde höra det köttiga ljudet av tolv silverdolkar som träffade ryggen när vi skred fram bland rullatorer och gråtande nittioåringar.

Och jag bara njöt.

Det var ... gudomligt.