"Jag trodde min pappa var död"

Men med hjälp av tv hittade Emelie, 20, honom i Japan

I fjorton år längtade Emelie efter att få träffa sin okända pappa. Ändå chockades hon av sina egna känslor.

– När vi höll om varandra första gången var det magiskt. Jag kände direkt att vi hörde ihop, säger hon.

Sex år gammal fick Emelie Limegård veta att den pappa hon levt med hela sitt liv inte var hennes ”riktiga” pappa. Hela Emelies värld skakades om. Småsyskonen Kent och Cecilia som hon härjade runt med hemma i huset i småländska Ruda var i själva verket hennes halvsyskon.

– Jag minns att vi satt i tv-rummet hela familjen när det liksom kröp fram. Mamma berättade att min pappa var en japan som hette Masashi och att han hade dött i cancer. Jag blev jättearg och kände mig fruktansvärt lurad. Jag hade verkligen inte haft en aning, speciellt inte som min styvpappa är från Vietnam. Jag menar, mina syskon hade också asiatiskt påbrå och vi var rätt lika.

Han var redan gift

Kristina och Masashi hade lärt känna varandra som brevvänner på 80-talet. Så småningom reste Kristina till Japan för att hälsa på – och blev kär. När hon upptäckte att hon var gravid bestämde de att Kristina skulle resa hem och föda i Sverige. Så skulle Masashi komma efter senare. Väl hemma fick hon så småningom ett brev från Masashis far där det framgick att Masashi redan var gift.

Kristina klippte kontakten helt, födde Emelie och träffade efter en tid en annan man, Quyen, som blev Emelies pappa på alla sätt som räknas.

Men trots att Emelie älskade Quyen fanns tankarna på den biologiska pappan kvar. Emelie blev mer och mer enträgen i sina frågor till mamma Kristina. Hur var han? Hur såg han ut?

När Emelie var i 10-årsåldern fick hon så chock nummer två. Hennes pappa var inte alls död utan fanns där någonstans på andra sidan jorden.

– Nu sa mamma att hon sagt att Masashi var död för att det skulle bli så mycket för mig att grubbla på om jag vetat att han levde. Anledningen till att vi inte hade någon kontakt med honom sa hon var att han inte brydde sig om mig.

Såg så kramgo ut

Emelie fick ett album med foton av sin pappa som hennes mamma sparat åt henne. Nu började hon verkligen grubbla, över varför hennes pappa inte hade velat ha henne och varför hennes mamma inte berättat sanningen för henne. Trots att hennes pappa i Sverige aldrig gjort någon skillnad mellan Emelie och sina biologiska barn kände sig Emelie utanför i familjen. I en särskild hemlig låda förvarade hon fotona av Masashi och massor av dikter och brev som hon skrev till honom. Då hade hon aldrig kunnat ana att hon, några år senare, skulle få träffa sin pappa – tack vare ett tv-program som skulle heta ”Spårlöst”.

– Jag målade upp honom som en riktig gullepappa, han såg så kramgo ut på bilderna, säger hon. Jag hade heller ingen att prata med om det här jobbiga. Mamma var inte sugen på att fördjupa sig i det utan viftade mest bort mina frågor. Med kompisar gick det inte riktigt, vi var för små då för att prata allvar.

Under åren som följde växlade Emelies attityd flera gånger. Vissa perioder tänkte hon att hon struntade i sin pappa eftersom han verkade strunta i henne, medan hon andra gånger försökte leta upp honom. Ett par gånger kontaktade hon japanska ambassaden i Sverige för att få hjälp, men utan resultat.

Så i januari i år kom det avgörande ögonblicket. Emelie råkade se en reklamsnutt för TV4-programmet ”Spårlöst”. De sökte deltagare som letade efter försvunna anhöriga ...

Emelie anmälde sig, mest på skoj. Aldrig hade hon kunnat tro att hon tre veckor senare skulle sitta på ett plan till Tokyo tillsammans med programledaren Linda Isacsson. Inte heller att hon efter några dagars letande skulle hitta Masashi via hans tidigare arbetsplats.

Här mitt i Småland när vintern just gjort comeback och en halsinfektion förpestar tillvaron känns Japan långt borta. Det känns lite som en dröm allt som hände därborta, tycker Emelie. Veckan gick i ett kaos av blandade känslor.

Osäkerheten i att vara så långt hemifrån. Skuldkänslorna gentemot pappa Quyen som hon inte kunde släppa trots att han uppmanat henne att leta reda på sin biologiska pappa. Nervositeten som fick henne att bryta ihop i gråt minuterna innan hon skulle stå öga mot öga med sin pappa för första gången.

”Det bara klickade”

– Jag var så rädd att han inte skulle tycka om mig, att jag inte skulle vara tillräckligt flickig eller tyst som jag trodde man behövde vara i Japan. Och jag trodde inte att jag själv skulle känna något särskilt. Jag tänkte det skulle vara som att träffa vilken gubbe som helst.

Den omedelbara kontakten blev därför desto mer överraskande. Far och dotter omfamnade varandra direkt och ville aldrig släppa taget.

– Det bara klickade, jag kände på något underligt sätt genast att vi hörde ihop, helt fantastiskt!

Förstår båda sina föräldrar

Nu hade de en dag på sig att lära känna varandra innan planet gick hem till Sverige igen. Emelie skulle äntligen få svar på alla sina frågor: Hennes pappa hade aldrig fått några fler barn men han var fortfarande gift med samma kvinna. Han hade verkligen älskat Emelies mamma men inte vågat riskera hela sin tillvaro i Japan för deras relation. Genom åren hade han försökt få kontakt med Emelie flera gånger, han hade till och med varit i Sverige två gånger och letat.

– Jag förstår båda mina föräldrar nu som vuxen, säger Emelie. Självklart blev mamma förbannad eftersom han lurat henne och när hon sa att han var död var det för att skydda mig. Jag skulle själv ha gjort likadant. Men jag förstår pappa också. Det är inte lika lätt att få barn utanför äktenskapet eller att skiljas som här i Sverige. Och han har verkligen lidit av att inte veta något om mig.

Nu försöker de så gott det går att bli en del av varandras liv. De mejlar flera gånger i veckan och berättar vad de har för sig. Och till sommaren är det Masashis tur att flyga över halva världen för att de ska kunna träffas. Då ska han komma till lilla Ruda och få se var hans dotter vuxit upp och vara med och fira hennes 21-årsdag.