Vad får dig att kasta ett barn av ett tåg?

Läs Malin Wollins krönika

Kan det finnas omständigheter som gör att en kvinnlig konduktör slänger av ett barn från ett tåg?

Kan det vara så att passet snart är slut, du är trött och hungrig?

Kan omständigheterna vara så att du är less på spattiga missbrukare som låser in sig på toaletten och åker två stationer därför att de vet att de i sin situation som spattiga missbrukare har exakt ingenting att förlora och sedan flinar dig rakt upp i synen med nerknarkad trotsuppsyn?

Kan omständigheterna vara så att det är varmt under uniformen, du är på god väg att bli en människohatare och drömmer om att jobba ensam på ett lager?

Kan det vara så att du just då står framför en tjej, en ung kvinna?, och frågar efter biljett och inte får ett svar?

Hon pratar dålig svenska. Den har jag hört förut, tänker du. Men nu ska du statuera ett exempel.

Du ska inte borda mitt tåg och tro att du ska ta dig från A till B utan biljett. Inte på mitt pass, inte idag, inte du, inte nu.

Elva år och vilse i en stad där du inte bor. Var tar du vägen? Hos vem ska du söka hjälp? Vem kan du lita på?

När jag var elva år satt jag på ett tåg mellan Kalmar och Lund när vi fick veta att det brann på spåret. Alla lämnade tåget, jag följde med skocken av människor som irriterade gick in i stationshuset och fyllde upp de hårda bänkarna.

”Gråt inte nu” tänkte jag och bet mig i kinden. Jag försökte ty mig till en kvinna i trettioårsåldern men hon ville nog vara för sig själv. Kanske såg jag ut som femton, kanske tänkte hon att jag klarade mig själv.

Och det gjorde jag.

Men jag har aldrig varit så utsatt, så ensam. Så rädd.

Av allt som är fel med att ett barn blir kastat av tåget så väljer jag att se det fina i att hon hittade en medmänniska som inte såg misstänksamt på en flicka som inte kan språket så bra.

Jag väljer att hylla hon som såg den som är liten och gav henne rum för natten.