”Lösningen kan inte vara att sluta sig ännu mer”
Daniel Pernikliski om kampen för öppenhet
Det är inga problem att förstå tanken med äldreboende för hbt-personer. Att vara homo-, bi-, eller transsexuell borde vara allmänt accepterat i dag, men det är det inte. Fördomar och diskriminering är fortfarande vardagsmat.
Den generation som har uppnått åldern för äldreboende är dessutom uppväxt med en ännu trängre syn på normavvikande sexualitet, än dagens. De har varit unga under en tid när homosexualitet fortfarande klassades som en sjukdom (fram till 1979). Någonting som säkerligen har fått många att vänta extra länge med att kliva ut ur garderoberna. De vill ha trygghet och är rädda för att på ålderns höst inte mötas med den respekt och förståelse de förtjänar. Den respekt och förståelse som alla förtjänar.
Men särskilda boenden? Nej, det kan inte vara rätt sätt. Hela kampen handlar om öppenhet och då kan inte lösningen vara en som går ut på att sluta sig ännu mer. Även om den här typen av äldreboende fungerar som ett skydd mot diskriminering, tar den inte itu med själva diskrimineringen. Det största problemet är ju inte bristen på gömställen, utan att man ska behöva gömma sig över huvud taget.
Däremot borde det vara ett krav att det ska finnas hbt-utbildad personal på ”vanliga” äldreboenden. Så att öppenheten blir någonting självklart och inte någonting man måste söka sig till speciella platser för att finna.
Ska man bunta ihop några människor så borde man ordna särskilda boenden för de idioter som inte står ut med mångfald. Det skulle inte bara skänka trygghet och glädje åt HBT-personer, utan åt alla som inte vill åldras tillsammans med inskränkta miffon.