”Det finns inget lyckligt slut – än”

Ann-Christine Kihl vinner Wendelapriset för reportaget om unga narkomanen Sara

Journalisten Ann-Christine Kihl minns tydligt när Catarina kom till redaktionen i Västerås första gången. Hon, sjuksköterskan, satt i besöksstolen, förtvivlad och bad om hjälp.

Hon var även otroligt bestämd: de behövde skriva om hennes narkotikamissbrukande dotter Sara, då 21 år.

Ann-Christine Kihl skrev, och reportaget är nu belönat med Wendelapriset.

I juli 2009 publicerades reportaget ”Vem ska rädda Sara?” i Vestmanlands Läns Tidning (VLT) och det låg mycket tid, samtal och avvägande bakom.

Sara är en ung sprutnarkoman, fast i amfetaminmissbruk och längtar efter ett vanligt liv.

– Det var mamma Catarina, med sin rådlöshet och stora förtvivlan, som drabbade mig först. Hon berättade om sin dotter, född 1987, som är djupt nere i narkotikaträsket och jag har själv en son, också född 1987, och det blev en sorts identifikation. Livet är en slumpgenerator, där man inte vet hur det går – och ingen går säker, säger Ann-Christine Kihl.

Började som 13-åring

Sara har tagit droger sedan hon var 13 år. I reportaget säger hon: ”Det är ungefär så länge jag har haft ångest och depressioner. Varför då? Jag vet inte, jag är Västerås bästa på att förtränga.”

Ann-Christine Kihl beskriver Saras mamma som en mycket stark kvinna.

– Sara är uppvuxen med starka kvinnor. Även hennes mormor är det, engagerad i Rädda Barnen.

Och som det står i reportaget: ”Det tyngsta jobbet nu: att försöka rädda sitt eget barnbarn.”

Kamp för vård

VLT beslutade att inte publicera reportaget på nätet, men det lästes av många när det kom i tidningen.

Det beskriver Saras svåra liv, hur hon lever med en 22 år äldre man, också missbrukare, och hur de driver omkring i Västerås, utan ett riktigt hem.

Det beskriver också hur mamma Catarina letar efter Sara, om Catarinas ständiga kamp för att dottern ska få vård, hur polisen också reagerar på att hon inte får vård och hur socialen inte lyckas ge vård.

Hoppas på lyckligt slut

Sara har fått en del hjälp, både tvångsvård och på frivillig väg. Men just nu går det inte så bra för henne. Hon skrev in sig frivilligt på hem, men stack innan hon vårdats klart.

Senast i morse fick Ann-Christine Kihl sms från Saras mamma som berättade att Sara senast synts till Västerås.

På torsdag och fredag är mamma Catarina ledig och då ska hon ut och leta.

– Jag får hela tiden information om Sara. Och jag hade velat stå på prisceremonin i söndags (då Wendelapriset delades ut, reds. anm.) och berätta om ett lyckligt slut. Men det finns inget. Inte än.

Hur tror du att det går för Sara?

– Jag vet inte. Jag vet ärligt talat inte. Men jag måste tro på att det ordnar sig. Hon är så ung. Och det finns många i hennes situation som kämpar mot de fruktansvärda krafter som drogerna står för. De och deras anhöriga behöver all hjälp. Inte våra förträffliga fördömanden och bortvända ansikten.