Två sekunder – sen var miljön glömd igen
Jag står och diskar nappflaskor. Trots att jag är förkyld känner jag hur det stinker. Och det kommer från skåpet under diskbänken. Jag håller andan och öppnar. Soppåsen är full. Igen. Jag tömde den samma dag före frukost. Blöjor. Tom tandkrämsförpackning, utslitna möbeltassar och glasspapper. En trasig tröja. Och en näve ludd från torktumlaren. Jag plockar upp soppåsen och innan jag knyter igen den sorterar jag bort en glasburk som ska till återvinningen. Jo jag bryr mig fortfarande om miljön. Även om miljödebatten inte är direkt stekhet. Jag menar, vad hände?
För några år sedan var det rubriker och larmrapporter var och varannan dag. Jorden höll på att gå under. Och viktiga gubbar i kostymer skulle samlas i Köpenhamn för att komma överens, de skulle tillsammans rädda världen. Och det mot klockan. Men gubbarna brydde sig mer om sina länders pengar och lämnade Kastrup utan att vara överens. Världen sörjde i exakt två sekunder. Sen blev det tyst. Inga fler larmrapporter. Luften gick ur journalistkåren.
Så vad betyder det? Är faran helt plötsligt över? Jag tror tyvärr inte det. Jordklotet behöver hjälp men jag misstänker att vi skiter i det för att pengar helt enkelt blivit sexigare. Världsekonomin är rörig och viktiga gubbars huvuden riskerar att rulla. Viktiga gubbar har alltså inte råd att bry sig om miljön.
Här i Sverige håller vi på och källsorterar. Vi pantar burkar, har miljöminister, vi klimatkompenserar, köper miljöbilar och bygger energisnåla hus. Samtidigt puffar Australien ut växthusgas (trots premiärminister Julia Gillards försök att straffa de värsta miljöbovarna). I USA tar man bilen runt kvarteret. Och i Kina... jag vad gör man och hur tänker man egentligen i Kina? Ingen vet väl säkert.
Suck. Dom är många och vi är så få här i lilla Sverige. Man kan lätt få för sig att ge upp. Visst lockar det att bara trycka ner matrester, barnmatsburkar och gamla tidningar i samma sopsäck. Visst vore det skönt att sticka huvudet i sanden och leva lite bekvämt så länge det varar.
Men jag väljer trots allt att fortsätta dra mitt strå. För jag hoppas fortfarande. Men jag tror tyvärr inte längre på världens makthavare. De har haft alla chanser att komma överens utan att lyckas.
I stället tror jag på att förena nytta med nöje. Miljövänliga uppfinningar som gör även den lataste och snålaste amerikanen både rik och klimatsmart.
Tills miljörevolutionen verkligen är kommen får vi snällt fortsätta med våra små pissar i Mississippi.