"Förhållandet blir aldrig jämställt"

Terri Herrera ger oss tre skäl till varför man ska ha en egen försörjning

helskärm

De senaste åren har vi sett så många Hollywoodfruar att begreppet hemmafru har blivit synonymt med att vara en blonderad lyxhustru i en för liten leopardtopp, vars största problem i livet tycks vara att tofsen på spegeln hänger snett.

Klart att man – på sina sätt – vill ha deras liv.

Klart det vore skönt att kunna beställa in det dyraste på menyn utan att behöva tänka, få massage varje vecka och slippa känna sig pressad mellan jobb, barn och fritid.

Att kunna utbrista: ”Inga problem, jag har ju fritid hela tiden och kan hämta barnen på deras kindergarten redan vid två om de vill! Sen brukar vi ta taxi hem.”

Men samtidigt: tänk ett varv till.

Det känns helt absurt att behöva påpeka detta, men det finns mycket starka skäl till varför man ska ha en egen försörjning.

Jag kan dra tre av dem:

1. Visst kan det vara kul att puffa på kuddar och shoppa i några år, men studier visar att efter ett tag sjunker självförtroendet hos hemmafruarna.

Nej, inte för att de har låg status, utan för att de känner sig tråkiga och utanför.

Vilket de på sina sätt också blir.

2. Att vara beroende av en mans inkomst är säkert skönt så länge förhållandet funkar, men det är aldrig, aldrig jämställt.

När det börjar svaja och du inser att han kan sitta kvar i tolvrumsvillan medan du måste utbilda dig, söka jobb och flytta till en sunkig tvåa dit knappt bussarna går blir det inte så roligt längre.

Och Maria Montazamis uttalade om att hon och maken inte behöver skriva äktenskapsförord eftersom de har LOVAT varandra att aldrig skiljas är så naivt att man bara häpnar. Ta upp det i rätten du, Maria, när din snubbe har stuckit med en tjugo år yngre kvinna.

3. Vid separation i en ojämställd relation har mannen en tendens att dra den stora vinstlotten när det gäller pengar, men nitlotten när det gäller barnen, vilket sällan är bra för någon part.

Varken för den som får hela umgänget med barnen, den som tappar kontakten med sina barn eller barnen som växer upp med en frånvarande farsa.

På något sätt är det höjden av ironi att våra mödrar stod på barrikaderna och kämpade för förskola för alla och möjlighet för kvinnor att göra karriär och tjäna egna pengar, medan det idag blir fler och fler tjejer, särskilt de för mig helt obegripliga 80-talisterna, som drömmer om något helt annat.

De drömmer om att baka cupcakes, vara hemma med barnen i minst tre år och bli försörjda.

Det är en så raffinerad form av revolt att den kräver en krönika i sig själv. Eller en bok.

Men den får någon annan skriva.