”Barn ska ges utrymme att blomma ut till sig själva”

Åsa Erlandson om föräldrar som för över sin stil på barnen

Pappan spände ögonen i sin lilla son, lutade sig fram och väste: ”Du ska vara som alla andra!”. Pojken, 7 år gammal, var nämligen för mjuk. För klen, för känslig, för intresserad av insekter och för ointresserad av Djurgården. Men det skulle det nog bli ordning på. Det tänkte han se till – hockeyfarsan.
Inte nog med att pojken förmodligen kommer att få höra detta flera gånger i sitt liv på idrottsplanen – inte ens på hemmaplan duger han.
Och så har vi flickan, en stark och glad åttaåring som förvandlades till ett problem i sina föräldrars ögon under utvecklingssamtalet i skolan: ”Siri gör inte som de andra flickorna. Hon vill bara spela fotboll med killarna.”
Fy fan för föräldrar som inte låter barnet vara sig själv.
Det är inte ovanligt att mina vänner som är lärare får lägga mer tid och energi på att försöka styra upp föräldrarna, än deras barn.
Utvecklingssamtalen i skolan urartar ibland till rena terapisessions för vuxna som har en klar idé om vad barnet är och bör vara när det gäller allt från matematik till mode och matvanor. Hur kunde det bli så? Det är ju föräldrarna som är problemet – inte barnet.
Okej om man köper en Hammarby–body eller en liten band–tisha (Vår pojke tog sina första steg iklädd Ramones ”Hey, Ho, Let’s Go”). I spädbarnsåldern är det oskyldigt, även om jag fortfarande undrar hur pappan som valde minitröjan ”Problem child” (AC/DC) tänkte. Men sen är det dags att backa undan vare sig man är fd NHL–proffs med revanschbegär eller nagelteknolog som drömmer om mamma–dotter–mys över lösnaglarna. När barnet blir mer medvetet måste det få utrymme att blomma ut till sig själv. Och det kanske inte alls har lust att gå i mammas eller pappas fotspår, eller inte ens möjlighet.
Ett barn vill ju inget hellre än att göra mamma och pappa stolta. Om det inte går, tvingas barnet antingen begå våld på sig själv, eller bära en livslång sorg.

Följ ämnen i artikeln