Varför skapar vi problem där det inte finns några?
Publicerad 2013-08-07
Åsa Erlandson om blyga barn och oroliga vuxna
”Hur går det i skolan?”
”Jo ganska bra tror jag. Han har så smått börjat bonda med en
klasskamrat och igår fick vi en inbjudan till ett födelsedagskalas.”
”Jag menade med skrivandet och läsandet?”
”Åh. Jaså det. Du förstår, jag är så upptagen med den sociala biten
att jag inte har tänkt på det där med kunskap.” Sa mamman till en sjuåring som just hade börjat skolan och som hade nojat hela sommaren över sonens sociala förmåga. Han var ju blyg.
Varför är vi så duktiga på att skapa problem där det inte finns några?
Om 40–talet präglades av auktoritärt föräldraskap och 70–talet av gränslöst, så är 2000–talets signum galenskap: Svenska föräldrar har VM–guld i påhittade problem. Och etta på orostoppen är om barnet klarar att ”ta för sig”. Den som inte känner sig jättesugen på att
prata inför hela klassen, dansa under strålkastarna på skoldiscot eller hoppa från högsta trampolinen möts av bekymrade vuxenblickar.
”Hur ska det gå?”
Som om det fanns ett facit. En enda människotyp som räknas.
I själva verket är det ofta tvärtom. Den som är mest social är inte
nödvändigtvis den extroverta pratkvarnen som lätt blir så uppfylld av
sig själv att omgivningen reduceras till publik, utan det kan lika
gärna vara den tysta musen som är bra på att lyssna, vänta på sin tur
och känna in andra. Tankefelet som skapar så mycket onödig oro är att
vi blandar ihop utåtriktad med social.
Så var stolt över din blyga unge! Se hans eller hennes fina sidor och
försök att peppa – inte pusha.