”Som att börja på ett nytt jobb - förfärligt”
Åsa Erlandson: Jag brukar göra det mesta fel
Nyligen skrev jag en krönika om en mamma som var så orolig över det sociala spelet i skolan, ”kommer hon få kompisar?”, att hon helt glömt bort det andra. Som det här med att lära sig läsa, skriva och räkna. Jag förstår henne. Det är bara att jämföra med sig själv och hur det är att börja på ett nytt jobb: Förfärligt. Varje gång önskar jag att det gick att snabbspola tiden ett halvår framåt.
Att börja på en ny arbetsplats är att hamna i en störtskur av inre frågor. Hur gör man här? Vem är ond och vem är god (för att tala sexåringsspråk)? Vågar man anförtro sig åt Kalle i vaktmästeriet, eller blir det högläsning på nästa personalfest? Är det okej att spela musik (och isåfall vilken musik? Funkar speed metal, eller improvisationsjazz?), lägga upp fötterna på skrivbordet, kolla sina sms under möten, skratta för högt eller åt sina egna skämt? Och hur ska man klä sig? På vissa arbetsplatser är allt annat än polotröja ”för mycket hud”.
Det är några av alla frågor jag brukar ställa mig, ändå brukar jag göra det mesta fel. Jag har gått på många nitar genom åren:
* Le mot kunderna på apoteket (”Åsa, det är sjuka människor vi har att göra med här!”).
* Ha cowboyboots (”Kan du inte ha något nättare, det här är faktiskt en eventfirma”).
* Åka buss på företagets bekostnad (”Du ska redovisa allt, om det så är 2 minuters övertid eller 2 kronor i utgifter”).
Till skillnad från barnen måste vi vuxna lista ut allting själva. Vi har ingen inskolning eller någon som ägnar första terminen åt att få oss att funka ihop som grupp. Vi kan inte ens akta oss för ”fröknar som är dumma och ser arga ut”, som sjuåriga Agnes råd till blivande skolbarn lyder. Även om jag önskar att elaka chefer vore lika lätta att känna igen.
Så jag förstår så väl om det pirrar i magen på barn som nu ska gå till skolan för första gången men helst vill fly tillbaka till den trygga, mysiga fruktstunden på dagis. Där det värsta som kan hända är att ett blöjbarn som är hälften så stort försöker äta på din teckning. Det är ett jättekliv från den lilla världen till den stora. Men efter alla de där nitarna som de flesta går på i början, ensamheten mitt bland alla nya, letandet efter toaletten och det tafatta minglandet för att hitta någon man gillar, så sätter det sig. Bara man ger det lite tid – och inte försöker snabbspola ett halvår framåt.