Jag – en klyscha. Och det känns helt rätt!
Läs Josefine Sundströms krönika
Innan jag fick barn tänkte jag att jag inte skulle bli som alla andra mammor. Ska inte bli någon jävla klyscha, tänkte jag. Jag skulle inte skita i mina kläder och låta mig försoffas. Jag skulle inte hoppa över en fest bara för att jag hade småbarn som vaknade i ottan. Mina barn skulle aldrig gå omkring med snoriga näsor och blåbärssylt runt munnen. Jag och min man skulle fortsätta resa till häftiga platser, absolut INTE till Gran Canaria. Jag skulle inte ha med mig gulbrun banan på stan. Och jag skulle självklart inte visa upp mobilbilder på mina små, om inte någon trugade förstås.
Så kom lilla Maj-Lis. Den första tiden var lite tuff. Allt handlade om att ställa om. Men när vår dotter var cirka tre månader var livet nästan som vanligt igen. Vi reste, vi åt middagar med vänner. Jag tränade och kom i form och kunde ha mina gamla kläder. Maj-Lis fick följa med på jobb, det gick hur fint som helst.
Jag minns hur jag pratade med en kompis till mig, en trebarnsmamma. Hon berättade hur hon och hennes man satt i system att fira tolvslaget på Nyårsafton i taxi. Detta för att vara garanterad bil. Jag minns hur sorgligt det lät att de blivit så praktiska. Så tråkiga.
Vi firade nyårsafton med andra bebisföräldrar. Vi skålade och sa att det här var väl ingen konst! 100 procent nyår med snälla bebisar som sov.
Jag hade lyckats. Jag hade minsann inte blivit den där trötta småbarnsmorsan. Ha!
Vad jag då inte visste var att ett barn är inget barn. Med ett barn kan livet tuffa på ungefär som innan. Ett och ett halvt år senare fick jag smaka på hur det verkligen är att vara småbarnsmamma.
Nu har jag två små. Två tjejer som behöver min fulla uppmärksamhet. Två små skatter som är viktigare än allt. De senaste veckorna har våra döttrar varit sjuka. Förkylda. Nätterna är ett skämt. Den ena skriker efter välling. Den andra vaknar av ståhejet. När vi somnat om vaknar en och behöver näsdroppar, sen behöver den andra byta blöja och efter det hålla handen. I natt har jag sovit tre timmar, trots att jag släckte lampan före Aktuellts 21-sändning.
Och nu sitter jag här osminkad med ringar under ögonen. Jag ställde in träningen för att jag gick runt och letade efter mina joggingbyxor tills jag missat bussen. Först då insåg jag att jag hade på mig byxorna redan. Jag pratade med min väninna om att fira nyår. Kanske med en härlig lunch i stället för middag? Ja, för då kan man ju promenera hem vid sju och ändå känna att man kört en ”helkväll”. Jag och min man känner oss höstfrusna. Vi började surfa efter resor. Maldiverna såg härligt ut. Galapagos också. Men så råkade vi klicka på ”veckans klipp”. Där fann vi ett fyndpris till Gran Canaria som vi inte kunde motstå. Barnpool och all inclusive ingick i priset! Jag letade fram mitt bankkort ur handväskan. Kände något kletigt på fingrarna. Läppstift, tänkte jag. Men icke. Det var bananen som mosats i botten av väskan. Skyndade mig att skriva upp en sådan där smart bananförpackning på inköpslistan som hänger på kylen.
Med två barn lever jag ett nytt liv. Inte lika flärdfullt kanske. Men jag kan nu stolt säga att jag är en jävel på att vara praktisk. Plötsligt känns det faktiskt helt rätt att vara klyschan.