Så blir utbränd nytänd

Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2007-12-20

Anna om kraschen – och vägen tillbaka

VIDBRÄND Anna Ivarsson, 42, är tillbaka i arbetet som lärare. Men hon ser sjukdomen som en livslång kamp. ”Sjukvården har visserligen ställt upp, men jag har själv fått föreslå allt jag behöver för att bli frisk. Och det är inte så lätt när man är under isen”, säger Anna. Hon är inte ensam. Forskningen visar att sjukvården sviker sjuka kvinnor.

Utbrändheten kom som en bilkrasch.

Hon reste sig.

– Men jag får leva med skadorna i resten av mitt liv, säger Anna Ivarsson, 42.

Det är efteråt nu.

Anna spritsar glasyr på det årliga pepparkakshuset och fäster godisbitarna i en perfekt rad på taket. Degen har hon gjort själv. Med äkta smör, givetvis.

– Så gör ju vi duktiga mammor.

Hon ler. Vissa saker förändras inte.

– Jag piskar mig hårt fortfarande. Skillnaden i dag är att jag vet när jag måste bromsa och ta det lugnt.

Saker som den ”gamla” Anna inte kände till. När hon berättar om alla åtaganden, kurser och sidoprojekt – förutom heltidsjobbet som lärare – känner hon hur hennes eget hjärta rusar.

– Jag var inte behörig lärare. Så jag arbetade stenhårt för att ingen skulle säga att jag ”bara” var en fritidspedagog. Nu inser jag att jag var den mest effektiva läraren på hela skolan.

Trodde det var hjärntumör

Spiralen fortsatte. Nedåt.

När vi pratar om den där vårmorgonen 2001 kommer ett annat allvar i rösten. Anna vaknade med yrsel och tinnitus.

– Jag trodde att jag hade fått en hjärntumör.

Hon ville inte förstå. Som med allt annat försökte hon prestera sig ur problemen. Köpte böcker, testade yoga, healing, akupunktur ...

– Jag stressade runt för att hitta en lösning på min stress, säger hon.

Men verkligheten vann. Den kom att kosta henne tre hänsynslösa år av sjukskrivningar och psykologhjälp.

– Vi som blir utbrända drivs hårt av att vilja bli bekräftade. Och blir man då sjuk känner man sig helt misslyckad. Allt självförtroende försvinner.

Hon, som hyllats för sina goda festmiddagar, kunde inte ens ha gäster längre. Det perfekta livet, det som drivit henne, föll samman.

Men i maj 2005 kom vändningen. Den kom i ett brev.

– Jag hade äntligen antagits till lärarutbildningen.

Mitt i all trasighet hamnade Anna i en ny värld, bland nya vänner, och fick ny bekräftelse. Men nu med terapeutens ord i örat.

Blir spänd och tankspridd

– Jag kunde ta beröm utan att samtidigt piska mig ännu mer.

Nu planerar hon saker i tid. Har hon ett tufft möte på dagen blir det ingen tjejträff på kvällen. Men fullärd blir hon aldrig.

– Så fort det blir för mycket blir jag spänd i hela kroppen. Jag är tankspridd och har svårt att organisera.

– Det är som en bilkrock. Man får acceptera skadorna efteråt, säger hon och lägger en sista hand på pepparkakshuset.

Hon verkar besviken.

Det blev inte riktigt så fint som det brukar.