”Det är alltid han som vill ha flest barn”
Något grått drar över hennes ansikte när frågan kommer på tal.
Medan han skiner upp och utropar ”Ju fler, desto bättre!”
Hur kommer det sig att män alltid vill ha ett barn till?
Ja, jag är väl medveten om att min bekantskapskrets inte är någon Sifoundersökning. Som statistiskt underlag är det inte ens uselt, utan obefintligt.
Ändå kan jag inte låta bli att notera att papporna drömmer om att yngla av sig.
När mammorna drömmer om att sterilisera sig.
Och nu visar det sig att samma fenomen vi ser i familjelivet - finns bland donatorerna.
Var tredje spermadonator kan tänka sig att bli farsa till ett helt fotbollslag medan de flesta äggdonatorer tycker att fem kids är max. Om vi tittar på de som har VM -guld i antal barn blir skillnaden ännu tydligare: Monsterpappan Ed Houben är far till 98 barn medan Faith Haugh bara hann med 19 innan hon gick bort för drygt ett år sedan.
Tillbaka till familjelivet och glappet mellan entusiastiska pappor och tveksamma mammor så kan jag kan bara komma på en rimlig förklaring. Graviditeten.
Visst låter det gulligt när ett par säger att ”vi är gravida”.
Men de ljuger.
Han slipper vagga fram som en pingvin i en kropp som löper amok: nästäppa, foglossning, händer som domnar (bildgoogla ”karpaltunnelsyndrom”, eller förresten, gör inte det) och nattlig misshandel inifrån med taktfasta sparkar mot revbenen.
De som påstår att vi kvinnor är skapta för att föda barn har ingen aning om vad de pratar om. Alternativt har de rökt på.
Sedan när barnet väl är ute så är det fortfarande så att mammor står för större delen av vaknätter, blöjberg och vabdagar.
Det håller sakta på att förändras, tack och lov, men jag tror ändå inte att vi ska förvänta oss någon jätteförändring i synen på antal barn man vill ha.
Det är fortfarande vi som ska skita ut skinnsoffan, som Babben sa.