"Jag är the worrying queen"
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-01-17
MALIN WOLLIN oroar sig alltid för barnen
En av tio föräldrar uppger att de oroar sig för mycket för sina barns framtid. HAHAHA.
Jag säger: Nio av tio föräldrar ljuger så att de är lika blå i synen som de är rädda att hitta sina barn.
Jag är the worrying queen. Det har jag alltid varit. Finns det ingenting att oroa sig för så kommer jag på något. Kommer jag inte på något så uppfinner jag något. Det finns inga som helst begränsningar när det gäller att måla upp blodiga scenarion. Om barnen är friska, älskar dagis, äter sin broccoli och sover på nätterna så kommer jag på något annat. Kanske har de obotlig inälvscancer under det där bedrägliga skalet av friskhet?
Jag oroar mig för följande: Kvävningsdöden, blöda ut allt blod i en stor pöl på golvet-döden, drunkningsdöden, sätta mat i halsen-döden, ramla ner i ett hål-döden, bryta halsen-döden, klistrad på en lastbilsgrill-döden, sinnessjuka mördare-döden samt frätande syra i ögat-döden.
När som helst på dagen kan jag få för mig att mobilen ska ringa och att det ska vara från dagis. ”Jo, det är så här att Astrid råkade hänga sig i klätterställningen, så nu är hon liksom... död” Och så ser jag framför mig hur jag blir så fruktansvärt arg och skriker att jag ska stämma dagis (som om det skulle vara prio ett).
När klockan är 22:20 är dagens oro äntligen slut. Då går jag in i deras rum och kollar så att de andas och inte är lila i ansiktet. Vissa kvällar kollar jag puls och andetag mot en spegel. De sover ju så överdrivet fridfullt ibland, sabla mausoleumstyle.
Så är då dygnets oro slut. Jag lägger mig ner i sängen och släcker lampan. Nu är oron slut. Nu tar skräcken vid. För i sömnen är allt möjligt. Barnen dör fyra nätter av sju och är de andra nätterna avlider Joachim i brinnande bilvrak eller vilda knivslagsmål. Den senaste trenden är att barnen faller ner i isvakar och dras iväg av strömmar.
En annan variant är att barnen ramlar ner i en djup brunn med en meter högt vatten. Paniken, ångesten, hur får man upp en unge ur en djup brunn? Det är bara i tecknade filmer det hänger en hink i ett snöre i brunnen.
Jag vet att min oro gränsar till sjuklig. Jag vet att jag överdriver, men jag rår inte för det. Det kommer till mig lika naturligt som att hela tiden ta nya andetag.
Och problemet är att ingen, INGEN kan säga till mig att oron är obefogad, för det är den ju inte. Barn dör hela tiden. Av allt möjligt. Lut, lakritsklubbor och halvdjupa simbassänger.
Men lika befogat och naturligt som det är att oroa sig halvt fördärvad för sina barns välmående lika hopplöst ickekonstruktivt är det. Mina barn är inte närmare döden än andra barn. Jag går alltså runt och lägger hav av energi på något som med största sannolikhet aldrig kommer inträffa.
Och detta oroar livet ur mig.