”Fler borde ta befälet”
Åsa Erlandson: Inte bara föräldrar som har fått beslutsfobi
Coachen Elizabeth Gummesson har skrivit en bok om att föräldrarna ska ta befälet. Det är det fler som borde. Jag vill inte vara kompis med min läkare, taxichaufför eller hantverkare heller.
Det är ju inte bara föräldrarna som har fått beslutsfobi och rådfrågar sina barn om allt från skitsaker till beslut som inte är förhandlingsbara. Till exempel ”Vill du ha Cola/Fanta/Sprite/vatten/kolsyrat vatten/juice/färskpressad juice” (här bryter barnet ihop och börjar gråta). Eller ”Ska du gå och borsta tänderna nu?” (här bryter barnet ihop och börjar gråta när det blev tandborstning i alla fall).
Det är som att hela samhället har abdikerat för den här så kallade kompiskulturen har spridit sig till fler grupper och jag blir inte längre förvånad när läkare på fullt allvar bollar tillbaka frågan till mig: ”Hur känner du Åsa? Vill du ta det här läkemedlet?”. En gång drogs jag till och med ofrivilligt in i en telefonkonferens mellan min läkare och hans överkucku (konsultationsläkare på ett annat sjukhus) när jag var höggravid med misstänkt njurbäckeninflammation och de inte kunde enas. ”Vad säger du Åsa, vill du läggas in?”
Varje gång jag åker taxi frågar chauffören vilken väg jag vill ta och jag blir lika skräckslagen varje gång. Vilken väg!? Herregud, jag hoppade ju in i bilen eftersom jag inte hittar själv och finns det förresten någon annan väg än den billigaste? (Det gör det tydligen, har jag fått lära mig. Det finns människor som betalar extra för att få betrakta stadshusets siluett mot Västerbron här i Stockholm).
Och hantverkaren ropar in mig i badrummet och vill bollplanka nåt med golvbrunnen och ropar genast tillbaka mig varje gång jag försöker smyga mig ut baklänges.
GAAAAHHHH!!!! Sluta involvera mig!
Att tvingas ta medicinska, VVS–artade och (värst) geografiska beslut får mig att känna mig som Maria Montazami utan läppstift. Rädd, nervös, exposed. Då är jag ändå vuxen och jag kan bara föreställa mig vilken förvirring det måste vara för en fyraåring att ta ställning till familjens semesterplaner och matinköp – och besvikelsen när önskemålen om Disneyworld och pannkakstårta inte per automatik infrias.
Den nya föräldraboken vill stärka föräldrarnas tro på sin egen förmåga att leda. Det är väl bra – om det inte vore för att den mest akuta målgruppen aldrig kommer läsa den eftersom de rådfrågar sina barn först: ”Nääääääeeejj!!! Du ska läsa Pippi istället!!!”