Prästen som höll på att dricka ihjäl sig

Nu har Olle Carlsson kommit med sin självbiografi

Alkoholen är aldrig långt borta i svenskt författarskap. Bellman, Fröding, Cornelis, Slas, Ulf Lundell, PO Enquist…

Nu har Olle Carlsson kommit med sin självbiografi: ”Ett himla liv”. Titeln är talande. Det var länge ett liv till lika delar levt i Jesu och flaskans namn. I dag är han kyrkoherde. Vägen dit är inte den gängse.

– Mitt liv är så långt i från präktighet man kan komma, säger han.

Olle Carlsson drack inte. Och eftersom han inte drack men likafullt faktiskt drack var han tvungen att gömma flaskorna eftersom han officiellt inte drack. Han hade en pålitlig pava eller två i vattencisternen på toaletten. Ett lager i källaren. Annat under öppna spisen.

Som ett ytterligare bevis på att han inte drack åt han antabus.

Men eftersom han faktiskt drack förfalskade han antabusen genom att ta albyl och med en kniv rista en skåra i dem.

Då såg det ut som äkta vara.

Han var ensamstående pappa till tre barn och allt gjordes i syfte att föra dem bakom ljuset. Han hade ju lovat dem att sluta dricka.

– Jag var en duktig pappa. Jag och barnen hade ett starkt förhållande. Vi reste, gjorde roliga saker och de älskade sin pappa. Det tror jag verkligen. Sen slog det till. Jag söp bort två-tre jular på slutet… De måste ha fått en schizofren bild av mig. Jag minns en gång när jag och min son Viking spelade tennis. Jag hade klämt nån vinare och började ragla på banan och han frågade: ”Pappa, är du full?” Jag var nån han hade sett upp till, som han på allvar frågat: ”Pappa, slår du Björn Borg?” Nu hade idolen supit ner sig.

Tänkte Olle för ett ögonblick: ”Jag är alkoholist”?

– Nej.

Här börjar jag skratta.

– Tycker du att jag är dum i huvudet? säger han med glimten i ögat.

– Nej, säger jag, men sett på distans är det så absurt att det blir kul.

Olle har en distans på 15 år. Så länge har han levt som absolutist. Också han skrattar. Faktiskt. Och en gång tills han gråter.

– Du tror att det här är nåt unikt? säger han. Det är vanligt. Det är det här som är alkoholism. Man ljuger så att man nästan tror sig själv.

Olle berättar om paret som hade en samling enormt åtråvärda årgångsviner. De var så fina att de aldrig öppnades.

Men mannen öppnade dem. Han skar bort folien med rakblad, drog ut korken, drack upp, hällde i soja, satte dit korken igen, återställde emballaget. Det där hann pågå ett tag. Men sen, i samband med en fest, kom kravet: Öppna vinet!

– ”Nej, nej, nej”, sa mannen. ”Jo, öppna vinet”, sa de andra. Och alla fick varsitt glas soja. De smakade och reagerade: ”Det måste vara nåt fel på vinet, öppna en ny flaska…”

Det är här Olle Carlsson skrattar tills han gråter.

– Slutsatsen var att det måste vara fel på hela sändningen… Det finns mycket humor i det men i grunden är det ju tragiskt.

Vid ett annat tillfälle tar Olle ett par öl på en krog på S:t Eriksgatan. På vägen därifrån träffar han några bekanta och det är det sista han minns.

När han kommer hem har barnen hunnit ringa sin farfar, som får hjälpa sin son in i radhuset, lägga honom i sängen och dra av honom byxorna.

Olle upptäcker att han under fylleslaget blivit av med sina kalsonger och är nerkladdad och skriver: ”Om jag hade blivit skändad eller bara smutsat ner mig har jag aldrig fått veta eller orkat ta reda på”.

Ångesten var monumental: ”Mitt ­känsloliv var så blockerat av skam efter vad jag anade hade hänt under återfallet, när jag slog mig eller blev slagen så illa att min syn nu var skadad”.

Skändad? Vad menar han, att han misstänker sig ha blivit våldtagen?

– Hmm… Nu ser jag rubriken framför mig… Men en del av alkoholens konsekvenser är att man gör saker man verkligen skäms för och det här har förföljt mig i många år. Jag vet inte vad som hände, om jag blev utsatt för det eller inte, och det kanske jag ska vara glad för… Efter den kvällen hade jag dubbelseende i flera månader. Jag hade fått hjärnhinneskakning.

Tänkte han för ett ögonblick: ”Jag är alkoholist”?

– Nej.

Trots sina dryckes­vanor är Olle Carlsson i huvudsak väldigt framgångsrik i de olika positioner han innehar.

Drickandet är känt och han får smeknamnet ”LVM-prästen” (LVM = lagen om tvångsvård av missbrukare), men han kan sitt jobb, kan det bättre än de flesta, och får mitt i sitt personliga kaos förtroendet att åka till England med en grupp där den ena halvan är kriminella, ”mer ­eller mindre psykopatiska ungdomar”, och den andra halvan konfirmander. Hans egna barn är också med.

Samtidigt är han alkoholförgiftad och känner att delirium är på väg och dricker kopiöst för att hålla det i schack. På nåt sätt ror han allt i land.

Tänkte han för ett ögonblick: ”Jag är alkoholist”?

– Nej.

Här har vi en människa uppfödd i Pingstkyrkan, som i tonåren satt i Citykyrkan i Stockholm, lyssnade till den då unga pastorn Stanley Sjöberg, samt en aldrig sinande ström av amerikanska väckelsepredikanter, en man, eller då, en pojke, som drog igång Agape, ett fik kopplat till Citykyrkan som samlade unga, andliga sökare, en man som prästvigdes vid 25 års ålder, som var med och introducerade behandlingsmetoden Minnesotamodellen på Alfastiftelsen i Uppland (ett ställe som bland annat hjälpte Ulf Lundell att bli fri från sitt alkoholmissbruk).

En man som spelade in en andlig video som visades över hela landet som ett led i rehabiliteringen av missbrukare.

Visst tror man spontant att en präst redan från början ska närma sig alkoholen med måttlighet och, om det inte lyckas, att den utbildade alkoholterapeuten äger total självinsikt och vet att dra i nödbromsen?

– Men att en alkoholterapeut blir alkis är ju egentligen inte konstigare än att en läkare på Radiumhemmet får cancer, säger Olle.

Han har en poäng.

Vad mer är, han anser att prästyrket är en riskzon.

– Präster, journalister, kulturarbetare, konstnärer… Fria yrken. ”Kickyrken”. Man jobbar mot en deadline och det är väldigt lätt att belöna sig själv efteråt och det är lätt att börja dricka för mycket. Det tror jag väldigt många inser själva men det är en sak att kröka för mycket och en annan att verkligen trilla dit.

Olle är född 1955 och kom in i tonåren när fred, kärlek, sex, droger och rock ’n’ roll slog igenom som livsstil i västvärlden. Ett barn av sin tid. Alkohol och en intensiv frihetskänsla gick hand i hand. Alkoholen var också ett slags gud. Och Olle och han kom jättebra överens.

– Från första stund jag drack, drack jag alltid mer än alla andra, men jag blev aldrig full. Jag tålde verkligen mycket och kunde gå upp och jobba som präst dan efter. Alkoholen hade positiva konsekvenser och jag hade en enorm konsumtion. Till stor del drack jag mig till min alkoholism. På slutet behövde jag ett par vinare bara för att känna mig normal.

Ett vanligt missförstånd kring drickande är att alkoholisten dricker för att dränka sina sorger.

Det vanliga är nog det omvända, att vattna och förstärka känslor av glädje. Vilket i sin tur slår över i ett krav på att tillvaron ska vara extra ordinär hela tiden.

– Anledningen till att vanlig terapi inte biter på alkoholister sägs vara att de inte dricker för att de mår dåligt, utan för att förhöja en redan god stämning, man dricker när man redan mår bra. Jag hade svårast att hantera de stunder när jag mådde bra. Omvänt kunde jag inte stå ut med tristessen i den vanliga, gråa vardagen.

Också i strid med den konventionella bilden av en präst hade Olle ett yvigt kärleksliv, sex barn med tre kvinnor.

Det är framför allt ett förhållande med en amerikansk kvinna, som han får en son med, som gör att drickandet accelererar. Det är ett inferno.

Hon slår och sparkar, anmäler falskt till polisen, kommer med vettlösa påståenden om incest, kastar porslin i väggarna och gud vet allt. Det absurda är att Olle aldrig ens känner vad man ska känna för att gå in i en intim kärleksrelation.

Han säger ja till henne för att inte såra med ett nej. Han säger ja. Han känner nej.

– En katastrofal kärlekshistoria…

Backen ner var anträdd och det gick fortare och fortare för varje kurva.

– Mitt förhållande till alkoholen förändrades med tiden, tidigare hade jag tålt hur mycket som helst, men de sista tre åren var det totalt förfall, plötsligt tålde jag ingenting, jag ramlade, jag slog mig, jag gjorde bort mig i offentliga sammanhang…

När man kommit så här långt i ett missbruk är oddsen att lyckas vända på båten mycket dåliga. Men Olle vände den. Efter en hård jul- och nyårshelg kapitulerade han och avgiftades först på Huddinge innan han tog in på ett behandlingshem i Skåne.

Sen dess är han spritfri. Det är femton år sen.

– Jag lyckades på sätt och vis av egoistiska skäl. Det var när mina barn slutligen fick nog och sa att nu flyttar vi hem till mamma som jag kände en skam, en förlust, som jag inte kunde leva med. Jag blev inlagd på den avdelning där jag själv hade hållit föreläsningar och gjort en fin video om behovet av andlighet…

Det citat som inleder Olles självbiografi ”Mitt himla liv” är av den danske filosofen Sören Kierkegaard (1813–1855) och lyder: ”Om ni förundras över mina andliga insikter så beror det inte på mitt fläckfria och heliga liv utan på min rika erfarenhet av synd”.

En skön paradox och i takt med att man läser sig i genom Olles liv bara växer den. När man är klar med boken kan man inte komma undan tanken att det inte är trots sin rika erfarenhet av synd han är den präst, numera kyrkoherde, han är. Nej, det är just tack vare sitt himla liv.

Efter utskrivningen startade han och några andra en bönegrupp och ur detta embryo växte söndagsmässan i Allhelgonakyrkan på Söder i Stockholm fram. Sveriges mest välbesökta mässa. Mer eller mindre fullsatt jämt. Mässans dragningskraft ligger i att den förenar gränslös tolerans, gränslös förlåtelse, med en distinkt identitet och integritet.

Jesus var gränslöst tolerant och förlåtande, men hade som bekant en integritet han gick i döden för. Det är han och inte den krigiska guden från Gamla testamentet som präglar verksamheten.

Ovanpå allt annat är Olle Carlsson antagligen den ende inom kristenheten som i 99 fall av 100 citerar Bob Dylan i sina predikningar.

När religion annars får genomslagskraft går det i regel hand i hand med fundamentalistiska tendenser, karismatiska ledare och sammanhang, strikta regler, svart och vitt, enkla svar, kort sagt: Tänk inte själv, lyd, och du kommer till paradiset.

– Gud blev till kött och blod. Det är en fantastisk, otrolig bild att begrunda, att den Gud vi sökt ingenting annat är än denna enormt kärleksfulla gestalt, denna fantastiska outsider från Nasaret. Jesus är Guds ansikte och inte bara det, han finns i dig och mig. Gud är kärlek och Gud har visat sin kärlek i Jesus. Det är min gudsbild. Men det är fullständigt ointressant för mig att få folk att bekänna sig som kristna. Folk får kalla sig vad de vill. Allhelgonakyrkan är en plats där man får utforska dessa andliga frågor tillsammans med andra.

Ett annat särtecken är känslan av närhet, jämlikhet, nästan utbytbarhet, mellan de som predikar och de som sitter i bänkarna.

– Om Gud finns är han inte mera närvarande i mitt liv än andras… Det tror jag folk förstår genom mitt människoöde… Jag kan tala starkt om gudstro samtidigt som mitt liv är så långt i från präktighet man kan komma, säger Olle Carlsson.