”Jag är rädd för allt utom mitt yrke”

Möt den nya krönikören Josefine Sundström

helskärm

Ni vet vad man säger till flygrädda: Det är farligare att åka bil.

Tanken är att det ska trolla bort flygrädslan.

Josefine Sundström blev i stället livrädd för att åka bil.

Söndags nya krönikör är världens räddaste modigaste tjej. För i jobbet vågar hon allt.

Det mest aktuella exemplet på mod är att Josefine Sundström med start i dag skriver krönikorna på sista sidan i den tidning du just nu läser.

Hon tackade ja utan att tveka.

– Självklart. Det är en dröm. Och en chans för de som inte läst min bok, för de som har gjort det har nog redan fått en annan bild av mig, att förstå att jag är en vuxen och inte bara den där ungdomsprofilen i tv. Jag är inte 12 år gammal, men eftersom jag alltid syns i sådana sammanhang är det vissa som tror det. Till och med kolleger.

Boken Josefine syftar på är romanen ”Vinteräpplen” (2010) och för en gångs skull talar baksidestexten sanning.

Det är verkligen ”En fängslande roman med självbiografisk grund om att bryta en ond cirkel och återfå makten över sitt eget liv”. En roman där man efter bara några stycken läser det här: ”Den senaste misshandeln hade slutat med krossad käke, stukad högerhand och stora kulörta blåmärken på armarna. De fyra utslagna framtänderna hade ersatts av nya i härdat porslin”.

Den drabbade kvinnan kallas Tova och porträttet av henne bygger på Josefines mamma.

– Jag hade jättesvårt att få ihop den bilden av mamma, att hon i många år levde under sådana förhållanden. Dels för att det över huvud taget är svårt att förstå hur folk kan stanna i en sådan situation, dels för att jag känner min mamma. Du vet: Hur kunde HON leva så där?

Men under tiden som Josefine skrev boken fick hon större förståelse för sin mammas val.

– Jag insåg att man som utomstående betraktare bara ser eländet. Inne i förhållandet finns det mycket annat också. Passion. Kanske mera passion än i ett vanligt förhållande.

Det är så det är livet, paradoxalt, liksom skrivandet.

– Jag hade väldigt kul när jag skrev boken, även om det jag skrev om bitvis rörde väldigt tunga människoöden. När jag hade börjat var det för kul för att sluta, säger Josefine.

Hon började med att skriva en enstaka scen, det var allt hon hade i huvudet, men det ena gav det andra, nya scener, nya karaktärer och – fem år senare – var romanen klar. Till skillnad från så många andra kändisar som skriver fick hon inte ett bokkontrakt på förhand. Hon skrev boken först, som ett kärleksprojekt, och lämnade in den sen. Bonniers var intresserat:

Här kommer en kul och käck ungdomsbok! Eller: Här kommer det chick lit i stora lass! Och från en kändis!

– De på förlaget förstod inte vad jag hade skrivit. De trodde jag hade skrivit en helt annan bok. Det var min förläggare väldig tydlig med, att han hade förväntat sig nåt helt annat på ett helt annat språk. Det blir ju så, folk har sina fördomar, jag också, och jag tror att folks uppfattning om mig bygger på vimmelbilder av mig på röda mattan. Jag har alltid samma förbaskade, fjantiga leende.

Chefen på den här publikationen, Erika Scott, läste och började hjula på redaktionen och erbjöd Josefine krönikörsjobbet.

Under skrivandet hade Josefine pendlat mellan ”Jag är kung och det här är en fantastisk roman” och ”Vem försöker jag lura? Det här håller inte”.

– Hybris ena stunden och dålig självkänsla nästa. Men jag tror att det var bra. Jag behövde ett motstånd. Det var en kick att ge sig in på nåt jag inte var säker på om jag skulle klara ut. När jag hade lämnat in manuset blev jag jättenojig. Jag bor runt hörnet från Bonniers på Sveavägen och jag slutade att gå förbi där. Jag vet inte hur folket som jobbar där ser ut, men de känner igen mig från tv. Så jag tänkte att om jag går förbi där kommer de stå i fönstren och peka och skratta: ”Kolla där går hon, damen med författarpretentioner, vilket skämt!”

Att hon slutade gå förbi Bonniers är ett exempel på de rädslor Josefine dras med.

– Jag är rädd för allt utanför yrket.

Ni som läser tänker: Sjukt. Ja, kanske det: Josefin lider av ”generalized anxiety disorder” (GAD). Eller som hon själv kallar det: Gadden. Men det berättar hon bäst om själv i dagens premiärkrönika.