”Slutar man undra till slut?”
Åsa Erlandson om äggdonation
Äggdonationer är kvinnornas motsvarighet till spermiedonationer. Man hjälper andra till ett nytt liv, till ett nytt litet liv som annars inte hade blivit till. Visst är det vackert? Men jag undrar – var gör man av all sin undran?
Jag skulle bara gå och tänka på det där barnet där ute någonstans som var mitt men ändå inte. Som lever, leker och växer upp någonstans hos en annan familj och som kanske liknar mig med sitt mörka hår och fallenhet för språk, men som också har så dåligt lokalsinne att det behövs en karta för att hitta hem till sig själv.
Tänk om jag bara skulle tänka på det där hela tiden, och på om hen tänkte på mig? Och tänk om vi träffas en dag? Utan att veta om det? Så mycket undringar, så lite svar.
Jag läste en gång om en dansk superpappa som hade donerat så många
spermier att donationsföretaget sade stopp för han var på väg att bli far till om inte alla, så åtminstone till väldigt många av barnen i staden där han bodde. Han var obekymrad trots en reell risk att springa på en minikopia av sig själv på stan. Det hade inte jag varit.
Nej, gener avgör inte om man är familj. Men det skulle ändå vara en
del av mig och det skulle vara svårt att skaka av sig. Jag förstår glädjen i att hjälpa någon annan på riktigt, det finns till och med människor som genomgår en riskfylld operation och donerar organ till främmande och när jag talade med en av dem beskrev han det som det största han gjort i hela sitt liv. ”Det kan ingen ta ifrån mig.”
Det jag inte förstår är var man gör av alla sina undringar. Eller slutar man undra till slut?