Deckardrottningarnas allra sista måltid

Pernilla Ericson

- författarna berättar om giftmord och mörkrädsla

Aftonbladet har träffat tre hårdkokta deckardrottningar – svenska Mari Jungstedt, Norska Unni Lindell och danska Gretelise Holm.

Lyxrestaurangen är öde, så när som på de tre kvinnorna runt bordet. Tékopparna klirrar sprött mot faten. Linnedukarna är bländvita. Croissanterna väntar frasiga i korgen. Döden i kopparna kommer långsamt, omärkligt först, som en kall hand som sakta smeker runt strupen. Ett skrik när smärtan sätter in. Någon försöker resa sig. Händer klöser i luften. Huvuden sjunker ner mot bordskanten. Först då blir han synlig. Den mörka gestalten som stått gömd i skuggorna. För sent att ropa på hjälp. Röster som blir till viskningar. Ett sista väsande andetag. Svängdörren in mot köket öppnas. Servitrisen kommer in, muntert nynnande, bärande på en fulllastad bricka. Stannar upp. Ögonen vidgas. Brickan faller till golvet, ljudet av krossade glas ackompanjerar hennes skrik.Tre livlösa gestalter runt bordet.

Vem är mördaren?...

Gretelise Holm skrattar förtjust.

– Giftmord! Precis så skulle det gå till.

– Cyanid i téet, nickar Mari Jungstedt.

Unni Lindell lutar sig fram.
Ögonen lyser.

– Det är Jan Guillou som är mördaren!

Förslag på mord

De tre deckardrottningarna har just svarat på frågan "Om ni hittades döda inne i restaurangen, hur gick det till?". Det råder ingen brist på fantasifulla förslag. Tillsammans har de sålt över 2 miljoner böcker i Sverige, och är översatta till språk som engelska, tyska och franska. Mari Jungstedt och Unni Lindell har dessutom fått se sina populära spårhundar, kommissarie Knutas och kriminalkommissarie Cato Isaksen, bli till film. Men i grunden är de alla tre journalister. "ABC"-nyhetsankaret sitter i ryggmärgen på Mari Jungstedt. Följdfrågan kommer blixtsnabbt.

Hur resonerar ni runt sättet att ta livet av människor?
Unni: Jag har bara skjutit en person en gång, med pistol. Jag tycker inte om att skjuta folk, det är så maskulint och barnsligt. Mina offer blir ofta ihjälslagna eller skurna med kniv.
Mari: (Storskrattande) För mig är det både yxa, kniv, skjutvapen och gift...Gretelise: Det ska vara lite dramatiskt.
Unni: I min bok "Rödluvan" är det en kvinna som tar livet av män som irriterar henne. Hon använder både kniv och gift. Den boken provocerar män så enormt. Jag var på en 70-årsfest där det kom fram en gammal man som hade läst boken, och han var rasande. Han kände igen sig i hur ett av mordoffren betedde sig. Jag var galen, menade han. Folk i sällskapet reagerade. Men jag kunde bara tänka "Där lyckades jag verkligen". Min man såg att jag var nöjd när jag skrev den där boken, och sa "Nu har du tagit livet av någon igen".
Trion skrattar högt. Gretelise Holm har virat en sjal runt den slarviga hästsvansen, och anstränger sig att göra danskan förstådd.Mari Jungstedt skrattar förtjust och slår ihop händerna när hon hittar gemensamma nämnare runt bordet.Unni Lindell sitter rak i ryggen och ler som en katt. På händerna blänker en jättelik grön ring.Trion är en del av den enorma framgångssagan Kvinnliga Skandinaviska Deckarförfattare. Det började i Norge, med namn som Kim Småge, Anne Holt, Karin Fossum och Pernille Rygg.

Unni: Jag debuterade 1996 och på den tiden fanns det inga kvinnliga deckarförfattare i Sverige. Norge hade ett litet övertag där en stund. Men tyvärr, det varade inte så länge.
Mari: Sedan kom svenskarna, med Liza Marklund i täten. Åsa Nilsonne, Inger Frimansson. Vi svenska kvinnor blev nog uppmuntrade av att det gick bra för norskorna. Jag debuterade sent, 2003, och tänkte att "Det här med kvinnliga deckarförfattare har ju nått sin peak". Men jag släppte min första bok samma år som Camilla Läckberg och Åsa Larsson, och det är fantastiskt att det bara fortsätter.Gretelise: Min förläggare berättade om Liza Marklunds enorma succéer. "Du kan göra detsamma!" sa hon. Jag hade skrivit ungdomsböcker och tänkte att "Ja, jag får väl försöka".
Unni: Jag tror att kvinnor skriver på ett annat sätt än män. Väldigt många män skriver om ämnen som internationell terror och narkotikahandel, medan jag skriver om ondskan mellan vardagsmänniskor. Vi kvinnor kan mycket mer om de små detaljerna. Och på något sätt är det mer ohyggligt med en riktigt elak mor än en maskerad rånare. Det kommer så nära.
Gretelise: Jag fokuserar på det psykologiska eller politiska dramat. Män lägger ofta tyngdpunkten på våldsam action. För kvinnor är motivet oerhört viktigt.
Unni: Vi kan mer om ångest än vad män kan.
Mari: Det är motivet som är det intressanta, mycket mer än vem som gjorde det eller vem som höll i vapnet. Varför händer det här? Och vi kvinnor skriver mer om relationer. Att vi för in vardagslivet i böckerna ger historierna flera dimensioner.

Det kan börja med en bild. Ett intryck. Mari Jungstedt fastnade för konstnären Nils Dardels akvarell "Den döende dandyn". Av en slump upptäckte hon att den målades på Gotland, skådeplatsen för alla hennes kriminalfall, och därmed hamnade intrigen i konstvärlden. Gretelise Holm läser tiotalet dagstidningar varje dag. När löpsedlarna larmade om Danmarks invandringspolitik blev det arenan för boken "Ministermordet". Idén till Unni Lindells senaste bok "Honungsfällan" föddes på snabbtåget från Arlanda flygplats, på väg in mot Stockholm. Utanför tågfönstret rullade en lysande blå glassbil in i ett radhusområde, och hon slogs av tanken att glassbilen är ett rullande frysrum, som lockar till sig barn...

Hur är ni att leva med när ni skriver?
Gretelise: Jag isolerar mig fullständigt. Jag håller till på ett kontor där jag kan sova. Jag skriver oavbrutet. Det första jag gör när jag vaknar är att slå på datorn. Jag skriver inte bara när jag är inspirerad, det är plikt, plikt, PLIKT. Jag ska skriva fyra sidor om dagen, inte en rad mindre. Och min man uppmuntrar mig att göra det, han sköter hemmet, allt det som jag inte har tid för. Han tassar runt.
Unni: Jag blir psykotisk när jag skriver. Jag måste bli det för att komma i rätt stämning. Jag säger nej till alla som vill umgås med mig. Jag kunde hata mina egna barn. De kom hem från skolan när jag satt och skrev, och de stod i dörren och störde mig med sina frågor, och jag bara kände hat inombords för att de bestal mig på två sidor. Jag satt där som mamma och hatade mina egna barn. Det är vidrigt. Det pågår under några månader. Min man har sagt upp sig från sitt arbete för att hjälpa mig, för jag säljer så ofantligt mycket böcker nu. Han sköter allt som har med hemmet att göra, han handlar och lagar mat och visst jobbar han, men tillsammans med mig. Jag är företaget som producerar böckerna.
Mari: Ååå, så vill jag också ha det. Det är mitt drömscenario att få vara så där. Det går inte när jag har barnen. Jag kan inte bara försvinna i månader. Säljer jag så mycket böcker att vi kan leva på det, då kommer min man att sluta jobba. Han är också väldigt snäll och städar och tvättar, men jag måste ändå vara där.
Unni: Jag bara skriver, och är sur och psykotisk. Men när jag har fått leverera mina sidor, då är jag en solstråle. Det är viktigt att säga till unga människor som vill bli författare. De vill "skriva lite vid sidan av", men det går inte. Det är allvar, du måste verkligen vilja det och det kostar på. Du tappar det sociala umgänget, det tär på relationerna. Min man vågar inte ställa frågan "Vad skulle du välja av mig och skrivandet?" för han vet svaret. Så starkt är det.Vad händer med mörkerrädslan när man skriver om psykotiska mördare? Mari: Jag är otroligt lättskrämd och mörkrädd. Vi installerade en panikknapp i huset, ett väldigt avancerat larmsystem. Jag har knappen precis bredvid min säng, och man drar i den med tummen och pekfingret. När den maskerade mördaren krälar in från balkongen och kommer in i sovrummet med yxan höjd (hon spärrar upp ögonen, kröker armen) då trycker jag på panikknappen och polisen kommer direkt.
Gretelise: Jag är inte alls så. När min man är hemma låser vi inte ens dörren på natten, för vi bor så långt ute på landet. När jag var yngre brukade jag blockera sovrumsdörren på olika sätt, men med åldern har jag blivit mindre rädd.
Unni: Min fantasi jobbar alltid på högvarv. När jag tar tåget hem sent på kvällen hamnar jag ibland ensam i vagnen med en främmande man. Ska han gå av på samma hållplats som jag så sitter jag kvar på tåget. Jag vägrar gå av! Jag ringer min man och säger "Nu får du hämta mig långt ute på landet, för det var en mördare på tåget!". Jag har en pistol på nattduksbordet. Vi har flera stycken.

Förvånad tystnad. Riktiga pistoler?

Unni: Ja, eller, startpistoler. När jag är ensam så har jag pistolen och en hammare på nattduksbordet. Och min man är lång och stor, så jag ställer hans stövlar på förstutrappen. Så att mördaren ska tro att det är stora karlar i huset.
Mari: – Nej, nu tror jag inte att det är sant! Precis så brukar jag också göra, när jag är ensam i vårt hus på Gotland och skriver! Då ställer jag ut min mans stora stövlar. Och det har hänt att jag har gått ner i köket och hämtat stora förskäraren och lagt på nattduksbordet. Jag har köpt hund också, för att jag är så rädd.Unni: Skulle någon komma in i rummet så skulle jag först skrämma honom med pistolen, slå honom med hammaren och sedan ringa polisen. Vi har tjänat mycket pengar på vår mörkerrädsla. Jag har blivit rik på min ångest.

Ändå lyser det i ögonen på er när ni pratar om att skriva om mordhistorier. Vad är det ni får utlopp för?
Unni: Vi får lov att vara groteska. Tänk på bilden av små flickor, den hänger kvar än i dag. Man ska vara snäll och söt och tyst och dofta nytvättat. Men varför inte också låta dem vara HÖGLJUDDA, ARGA, FRÄCKA och SKITIGA?De tre runt bordet ler unisont.