”Martyrerna kliver in”
Åsa Erlandson: Ingen lider så mycket som svenska kafégäster
Tänk att du har tagit dig omaket att gå ut på stan. Tänk att du ser ett litet trevligt kafé, känner kaffesuget och ser fram emot en skön stund. Du har ju varit lite krasslig på sistone, mycket på jobbet är det också för att inte tala om vädret som i vanlig ordning är så där svenskt och pissigt och överjävligt. Klart du ska unna dig en fika!
Tänk att du går in på det där fiket och köar (i flera minuter). Tänk också att du omsorgsfullt står där och väljer (länge) mellan handrostade kaffebönor från en liten bergstopp i Nepal och nytrendigt pulverkaffe med en arom av ”vanilj och tobak” som baristan rekommenderar dig (eftersom han ser att det passar din personlighet). Tänk att du betalar 35 kronor för kalaset och nu slår dig ned på en stol för en liten intern herdestund – bara du och din noga utvalda kopp kaffe. Och så kommer det ett barn!
Usch! Fruktansvärt! Aldrig får man vara glad och jag får en klump i magen bara jag tänker på det. Att behöva leva i ett land där sådant kan hända, det är då man helt tappar tron. Ska man behöva köpa en egen kaffemaskin för 10 papp för att få dricka sitt kaffe ifred? OSTÖRT. Va! Va? VA!!?
Jag tar så illa vid mig. Bara en alldeles känslokall människa kan undgå att sätta sig in i det helvete som vuxna, svenska kafégäster tvingas utstå i det här landet. Varje dag. Jag fattar verkligen hur knäckande det måste vara att få sin fikastund förstörd och jag begriper inte varför samhället inte tagit sitt ANSVAR för detta. Var är politikerna? Polisen? Vuxenvärlden?
Det finns kafégäster som ändå håller modet uppe, jag har sett dem där de tålmodigt försöker testa sina nya ringsignaler på mobilen trots att barn omkring dem stojar och skrattar. För att inte tala om alla som faktiskt behöver ockupera sitt bord i tre timmar (för att ”jobba”) men tvingas lämna plats åt en familj för att barnen är hungriga. Löjligt!
Ändå håller dessa tålmodiga kafégäster skenet uppe och det är så beundransvärt. För jag kan inte tänka mig någon grupp i samhället som det är mer synd om, än vuxna svenska kafégäster.