”Jag passar på att vara kreativ när min dotter sover”

Cecilia Frode i en intervju som hon själv helst inte vill delta i

Det här ska bland mycket annat handla om nåt så fantastiskt som en stjärt på himlen.

Men låt oss börja med rock ’n’ roll.

Jag läste för en tid sen ett uttalande gjort av Rolling Stones gitarrist Ronnie Wood:

– Det finns en grundläggande regel som gäller för alla sorters musik, en oskriven regel. Jag vet inte vad det är för regel. Men jag kan den.

Kanske menar Cecilia Frode ungefär samma sak när hon säger:

– Jag har det där lilla extra… Men det är väldigt svårt att säga vad det lilla extra är.

Många har drömt drömmen, ­slitit, kämpat, övat, tränat, kanske gått den finaste utbildningen på de finaste skolorna – Cecilia ­Frode gick teaterlinjen på gymnasiet, Skara skolscen och därpå teaterhögskolan i Malmö – men bortom det finns det där lilla ­extra. Det som särskiljer de få som ­förstått nåt centralt – eller inte förstått – utan kommit till insikt, en instinktiv insikt som inte kan uttryckas i ord, men som kan uttryckas i deras konst.

Jag vill påstå att Cecilia Frode har den uttrycksförmågan.

Låt mig beskriva det så här; jag tyckte att Måns Herngrens och Hannes Holms film ”Klassfesten” (2002) var en stor besvikelse, förutsägbar och full av stereotyper. Men Cecilia var grym.

Jag gick 2004 på ”Tältprojektet” och trodde i egenskap av musikälskare att det var Magnus Uggla som var grejen; men efteråt stod det klart att grejen – det var Cecilia, hennes monologer och sketcherna hon medverkade i.

På senare tid har jag imponerats av henne i ”Varannan vecka” (2006). En bra film med Måns Herngren och Hannes Holm inblandade som manusförfattare och regissörer.

För att inte tala om insatsen i den hysteriskt roliga tv-serien ”Mäklarna” (2006) mot Kjell Bergqvist.

Helheten har i regel varit bra, men även när den inte varit det så har Cecilia Frode varit det.

Allra bäst är hon på solokvist. Hon visade det i ”Ängelen” (2006) och den 18 september har hennes nya enmansföreställning ”En stjärt på himlen” premiär på Vasan i Stockholm. Hon skriver, regisserar och står ensam på scenen.

Det är därför vi träffas och en sak står direkt klar – hon är inte tjejen som smörar.

Öppningsreplik:

– Jag vill läsa det här innan det går i tryck.

Det är med uttalad ambivalens hon låter sig intervjuas.

– Jag tycker att det är påfrestande att sitta i en intervjusituation. Jag vill helst inte sätta ord på vad jag håller på med medan jag är inne i skaparprocessen. Men jag måste göra det, säger hon.

Måste – eftersom hon samtidigt vill att folk ska veta vad hon har på gång, biljetter ska ju säljas.

Oviljan att klä sin verksamhet i ord riktas inte bara mot journalister.

– Ibland vill jag inte säga vad jag håller på med till vänner och familjen… Och det där kan reta många: De tycker att jag är så himla hemlig. Va fan, kan du inte säga vad du håller på med, det är väl inte så farligt. Ska det behöva vara ett sånt hemlighetsmakeri?

Cecilias svar på den frågan är ett stort ja.

Möjligen kan man spåra ursprunget till att hon har det där ”lilla extra” i bland annat just detta.

– Det är ett väldigt genomtänkt hemlighetsmakeri, mitt sätt att skapa ett kreativt rum. Jag behöver stänga av allt runt omkring för att skapa ett utrymme för mig själv. Jag vill vara i fred liksom. Jag ska ju hitta på allting själv och vara spontan och uttrycksfull och ha en massa fantasi och jag vet efter de här åren vad jag behöver för att klara av det, vad jag behöver för att min fantasi ska puttra och det ska kännas lustfyllt.

Lägger man sin energi på bisaker tappar man bort huvudsaken. Cecilia gör inte det. Det kan få komiska effekter.

– Jag sitter och skriver på, säg, min föreställning och är helt uppe i det och sen ska man samtidigt vara social och träffa vänner och vara verbal där också… Jag blir jättetrött. Och konstig blir jag också. Tankarna vandrar och jag hör inte vad folk säger. Plötsligt kommer jag till sans igen: Vad sa hon nu? Helt förvirrad. Jag hänger inte med, hahaha.

Jag undrar hur denna förmåga och detta behov att gå upp i sitt eget skapande harmonierar med att hon är nybliven mamma till en liten dotter.

– Jag måste vara disciplinerad och kreativ under ­bestämda ­tider. Jag får passa på när hon sover. Det är otroligt hur bra det går. Jag tycker att det är roligt. Det är jättekul att ha barn. Jättekul att hålla på med mitt jobb. Det som förändrats är att jag fått skära bort mycket av mitt sociala liv. Men det kan jag ju alltid ta igen senare.

Titeln ”En stjärt på himlen” är inspirerad av en målning av den belgiske surrealisten René Margritte (1898–1967). På den är det en sten som svävar på himlen.

– En befriande bild. Just det här omöjliga, att allting går om man bara har fantasin. Sen tänkte jag – sten, okej, men det är ju ännu roligare med en stjärt på himlen, och definitivt roligare än att kalla föreställningen ”Slutstation 3:1”.

Lars Norén skriver dramer som djupborrar i ångest och alienation och kallar sina pjäser för sådant.

Cecilia vill visa upp en roligare sida av tillvaron. Ett glatt allvar.

– Det är en föreställning som jag själv skulle vilja se, lite dans, lite roligt och ganska allvarliga bitar emellanåt också. Men jag gräver inte i geggan, gräver inte i det som är svårt och jobbigt för det blir väldigt tungt att titta på. Ja, och jag ska sjunga också, det är inte min starkaste sida, men folk får väl hålla för öronen under de stunderna… Jag har en fin jazzkvartett som får ta i när min scatsång sviker.

Showen är inspirerad av de avgörande ögonblick i de tidiga tonåren som först fick henne att bestämma sig för att bli skådis.

– Det var de här musikalfilmerna: ”Singing in the rain” (1952) med Gene Kelly, ”Easter parade” (1948) med Fred Astaire och Judy Garland, ”Trollkarlen från Oz” (1939), också med Judy Garland… Sen kom ”Fame” (1980), en modernare musikal i naturalistiska miljöer där de sprang omkring på biltak och dansade… Jag tänkte: Wow! Fan vad kul de måste ha! Det där vill jag också göra!

Dans på biltak. Stenar och stjärtar på himlen. Det finns en röd tråd här. En fascination inför det fantastiska. En önskan om att livet ska vara fantastiskt, samt att hon själv ska dra sitt strå till stacken för att det ska bli det. Cecilia Frode har vid nåt tillfälle sagt att hon vill passa på, inte passa in.

– Jag lever inte för att tillfredsställa andra. Jag lever för att göra nånting av den här stunden jag har på jorden och – ja, då kanske man inte är så smidig och lever upp till de här förväntningarna som omgivningen har, men sorry, liksom. Syftet med föreställningen är att jag vill få publiken att reflektera över sig själva och hur de är mot sig själva och andra.

Cecilia växte upp i Linköping.

Hon beskriver det som en småstad präglad av konformism där hon själv tidigt fick reflektera över sig själv och andra.

Du skulle ha DOM kläderna. Du skulle läsa DOM tidningarna. Du skulle passa in, konfirmera dig och skaffa körkort samma dag du fyllde 18.

Cecilia sket, som hon säger, fullständigt i det (även om hon faktiskt konfirmerade sig i enlighet med familjetraditionen). Hon hade egna fantasier, funderingar och tankarna på annat än att bli en i gänget.

– Jag var lite av en outsider. Vissa dagar var man inte alls populär och fick gå ensam på skolgården. Det var ju tråkigt, Men för mig spelade det inte så stor roll att vara med de populära, jag lekte med dem som blev över. Eller så råkade jag vara bland de populära för att min brorsa hade köpt mig en ball mössa. Jag tyckte allt det där var jobbigt och kände: Det viktigaste är att man är trygg i sig själv. Oj, det där var moget sagt…

Eller så hängde hon med farsan.

– Vi lyfte skrot. Jag höll över huvud taget på mycket med idrott, tävlade i friidrott, 60 meter och längd.

Hade hon inte sagt friidrott hade jag gissat på att hon var en gammal simmare, hon har axelbredden.

Vid 16 flyttade hon hemifrån, bytte stad till Helsingborg och började på gymnasium med inriktning på teater. En befrielse.

– I en småstad skapas föreställningar om hur folk är, de placeras in i fack på grund av att de bor i ett sånt hus, har såna föräldrar, eller bär dom kläderna. I en sån miljö kan man helt plötsligt bli nån som man inte är. Jag ville bort från det. Instinktivt. Det var skönt att dra till en stad där ingen kände mig.

Cecilia Frode blev ett namn för den breda publiken i och med huvudrollen i tv-serien ”Fru Marianne” (2001) men hon hade kunnat slå igenom ännu tidigare. Under tiden hon gick på teaterhögskolan i Malmö erbjöds hon en huvudroll i en stor svensk film (vars titel hon inte vill avslöja namnet på). Otroligt nog tackade hon nej.

– Jag har gjort det lite svårt för mig… Gått min egen väg. Men jag ville gå klar scenskolan för att lära mig bli herre över det jag håller på med. Jag frågade om jag fick tillgodoräkna mig filmrollen som praktik men det fick jag inte. Jag hade en vecka på mig att fundera och berättade inte nåt för nån. Sen tackade jag nej. Filmen skulle inte utveckla mig lika mycket som skolan.

Här ska man ha klart för sig att hon hade jobbat hårt för erbjudandet hon tackade nej till, det var ingen stekt sparv som kom flygande.

– Jag är inte den där tjejen som har tur och råkar vara på rätt plats vid rätt tillfälle när den stora producenten promenerar förbi. Jag har verkligen skickat brev, ringt runt och hållit på som fan i jakt på jobb. Jag skrev ett 20 sidor långt brev som jag skickade iväg innan jag hade kommit in på scenskolan och det resulterade i att jag blev tillfrågad om filmrollen.

20 sidor långa ansökningsbrev! Som skickas iväg på chans!

Vad ska man kalla henne? En sällsynt mix av stora drömmar, stor begåvning, stor ambition, stor disciplin och stor egensinnighet?

– För mig har det aldrig räckt med att bara vara skådis. Jag har inte nöjt mig med att jobba på nån teater i tjotahejti. Jag skulle till de större scenerna, synas och märkas. Det ska synas att jag lever, säger hon och skrattar.

Från och med den 18 september syns hon som en stjärt på himlen på Vasan och – måste jag ju bara fråga i egenskap av kvällstidningsjournalist – kan publiken vänta sig en stjärtchock?

– Jodå, en klädsam, anständig stjärtchock, säger Cecilia Frode.