”Alf 'Poor little rich man' Svensson missade även han sina barns uppväxt”
Åsa Erlandson: Till skillnad från andra, hade ni ett val
Det finns föräldrar som missar sina barns uppväxt. Och så finns det föräldrar som väljer att göra det, till exempel rika män med mycket makt. Ändå sitter de efteråt med en bekymrad uppsyn och beklagar att det blev som det blev. Sorry Göran Hägglund, Alf Svensson, Jörn Donner och många fler – det är inte synd om er. Till skillnad från andra, hade ni ett val.
Kanske såg ni tv-programmet ”Min sanning” förra veckan. Före detta KD–ledaren Alf Svensson intervjuades och passade på att förklara varför han missade skolavslutningar, Luciafiranden och stora delar av sina barns vardag: ”Omständigheterna var tyvärr sådana”.
Alf "Poor little rich man" Svensson lät som ett eko av sin efterträdare Göran Hägglund som också har skyllt på ”omständigheterna” när han missade stora delar av barnens uppväxt. Och jag blir så himla nyfiken på vilka de här omständigheterna är. Påminn mig: Var det ensamstående taxichaffis han var? Eller partiledare med en månadslön som resten av oss bara kan drömma om? Herregud. Välbetalda män med makt, Alf och Göran är långt ifrån ensamma, talar som om jobbet på
toppen var ett tvång. Inte en egokick. Och kommer undan med det, för reportern sitter bara där och nickar inkännande: ”Vad trist”. Lek med tanken att det hade varit en kvinna (även om jag så klart inte tycker att frånvarande mammor är ett dugg bättre). Hon hade banne mig fått förklara sig.
Jag har inga synpunker på om pappor prioriterar att sitta i maratonmöten med Carl Bildt på helgerna, istället för att umgås med sin familj. Domen kommer nog så småningom, när sönerna och döttrarna skriver sina självbiografier. Däremot skulle jag uppskatta lite ryggrad, för det finns föräldrar som på riktigt inte har något val. Som kanske är ensamstående och jobbar tvåskift för att få tillvaron att gå ihop, eller lider av sjukdom eller annan olycka och som sörjer
att tiden med barnen blir så knapp. Då är det ett rent hån när samhällets elit vill ha våra sympatier.
Ps: Nyligen intervjuades författaren Jörn Donner på bokmässan och fick frågan om varför han knappt har kontakt med något av sina barn. ”Jag tycker att de är inkompetenta”, svarade Donner. ”Är det en sorg hos dig?” löd följdfrågan. Antingen var den bara feg, eller diaboliskt ställd som i: ”Är det en sorg hos dig, att dina gener skapade så inkompetenta barn?” Jag hoppas innerligt på det sistnämnda.