”Jag vägrar skriva ett ont ord om det”
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2010-08-27
Läs Terri Herrera Erikssons krönika
De kallas mirakelmorsorna, kändisarna som får barn en bra bit efter att de firat sin 40-årsdag, i vissa fall efter 45.
I superfotografen Annie Leibovitz fall när hon var 52. DET är ett mirakel, oavsett om det handlar om provrörsbefruktning eller inte.
Det blir ofta lite underton av freakshow över det, lite som att visa upp en kalv med två huvuden: ”Kolla vad galet!”
Och visst är det rätt fascinerande att folk överhuvudtaget lyckas bli gravida när de är 47.
Och visst finns det anledning att oroa sig över alla medicinska komplikationer (nej, det är inte så enkelt som att det räcker med ”ta hand om sig och vara vid god hälsa”, som Kelly Prestons mamma tycks tro).
Men framförallt är det väl bara kul, eller hur?
Det finns en extremt strikt norm för hur en vanlig familj och ett vanligt föräldraskap ska se ut.
Man ska inte få barn för tidigt, för då går det åt helvete, det vet ju alla.
Man bör inte ha barn om man är ensamstående eller homosexuell.
Man ska inte få för många barn. Två eller tre är normalt, inget annat.
Man ska inte få barn med flera mammor/pappor. (Jag minns när en upprörd läsare mejlade om att vi inte borde skriva om Sofia Wistam eftersom hon hade barn med t-r-e olika män.)
Man ska inte få för få barn. Folk som har bara ett barn är ju sååå själviska, eller hur?
Man ska inte få barn för sent. Det är olämpligt.
Dessutom ska man bo lagom rymligt (min kompis som bor med man och fyra barn i en liten tvåa anklagas alltid för att vara överdrivet bohemisk, knäpp, självisk och provokativ), jobba lagom mycket (varken heltid eller halvtid) och ha minst tre Polarn & Pyret plagg i barnens garderob.
Norm, norm, norm.
Det är när jag tänker på sånt som jag bara vägrar skriva ett ont ord om mammor som får barn sent.
Jag önskar er bara lycka till och hoppas att ni gör världen lite mer vidsynt.