”Barnens favoriter är porrstjärnor på nätet”
Åsa Erlandson om att barn är några få klick från sex och våld
Det finns barnfilmer för barn och så finns det barnfilmer för vuxna.
Jag talar så klart om parodierna på Youtube, pubertalprimitiva varianter där barnens älsklingar röker på, hatar sina vänner och lever rövare.
Värst drabbad är Pingu, den lilla pladdrande pingvinen i lera, som på nätet förvandlats till Youtubes egen John Holmes och gett upphov till en egen subgenre. Porrpingu kopulerar varje vaken sekund och varierar sig gärna – ena gången möter han en knullfågel, andra gången sätter han på en säl.
Det här har fått ett brittiskt säkerhetsföretag att reagera och nyligen gick de ut med en varning om att barn bara är tre klick bort från sex och våld. Tre? Det låter mycket i mina öron. De få friska filmer som faktiskt finns badar i ett hav av skruvade skapelser från vuxna som behållit sina lågstadiehjärnor, och det är sannerligen inte lätt att hitta rätt.
Men det här är inte enbart dåligt. Som föräldraledig med en tvååring
och innerligt trött på Astrid Lindgrens värld, minns jag vilken lättnad det var att hitta Pippi crack remix som någon luffare lagt upp (tack, ”knarkibajset”!). Äntligen kunde vi glädjas tillsammans när en påtänd Pippi klampar in i ett klassrum med sprutor i pannan och alla barnen börjar psykoskratta. Problemet är bara att den här formen av ömsesidig glädje framför datorn har en övre åldersgräns.
Sedan gäller det att vara sin egen Statens biografbyrå och först snabbkolla det som barnen vill se: sjunger Björne sin vanliga visa, eller att han vill döda Snigel? Och efteråt, viktigare, vara riktigt på alerten när filmen är slut och listan med förslag dyker upp så att barnet inte klickar sig vidare. Sist höll det på att sluta i ”Alla vi böghelveten i Bullerbyn”.