”Generation Ambition skjuter sig själv i foten”
Jag har aldrig gillat sommaren. Gå runt där i värmen och få LP–skivor under armarna och smör i skallen och känna sig bakis fast man inte ens har gjort något för att förtjäna det. Sedan kom barnen och avskyn tilltog: Sommaren är en spädbarnsfientlig årstid.
Förra våren kom vår andra bebis och mitt bestående minne av semestern är ett enda jagande för att skydda henne från solen på stränder, lekplatser och parkeringar (ja, vi var hemma i Sverige). Lättare sagt än gjort när storebror inte hade lust att hänga med oss på filten i skuggan och bebis inte hade lust att ligga i någon varm vagn. Det var svettigt och sömnlöst och en ren befrielse när hösten kom.
Och så försöker man vara smart och hänga upp en sjal över suffletten för att skydda den tunna, tunna bebishuden (den är hälften så tjock som din) och vips så har man skapat en livsfarlig värmefälla. Det sammanfattar vår tids föräldraförbannelse: Generation Ambition skjuter sig själv i foten. Man är så rädd att göra fel att man gör fel.
En kompis köpte en säkerhetslina och fäste mellan sin handled och barnvagnens handtag. ”Jättebra om vagnen börjar rulla iväg”. Jättedålig när hon själv snubblade och drog omkull vagnen.
En annan förälder som vi kunde läsa om i tidningen glömde spänna fast bebisen i selen. Det blev hennes smala lycka när en skenande buss mosade barnvagnen och bebisen flög ur. Oskadd.
Så där håller det på. Man täpper till en risk, och utlöser en annan.
Hur sjutton ska man palla att leva med det? För idag vet vi så mycket och tar reda på så mycket att det gäller att skaffa sig en strategi.
Våra föräldrar hade det lite lättare. Oftast blir jag mörkrädd när de berättar om en tid när cykelhjälmen inte var uppfunnen (i alla fall inte använd) och barn låg och sov i bakluckan på bilen. Vilka puckon!
Ibland blir jag lite, lite avundsjuk: ignorance is bliss.