”Jag hatar att förlora”

Hanna Radtke Bergström

Hanna Ljungberg har siktet inställt på en ny VM-medalj

Hanna Ljungberg, 28, står inför ännu ett VM.

Supertalangen från Umeå lever fotboll 24 timmar om dygnet, på bekostnad av blöta festkvällar.

– Jag saknar inte partylivet, säger hon.

Några dagar innan Hanna Ljungberg åker i väg till VM i Kina med landslaget går svensk media i spinn. ”Hanna, du är fem plus!”, ”Rekord-Hanna” och ”Hanna sänkte Danmark” står det på löpsedlarna med feta bokstäver. Inte laget – bara ”Hanna” finns med i rubrikerna. Anledningen: hon har inte bara gjort Sveriges två mål i träningsmatchen mot Danmark, hon har blivit historisk.

Tillsammans med Pia Sundhage och Lena Videkull har hon gjort flest mål genom tiderna i Blågult: hela 71 stycken. Trots all uppståndelse, skyhöga förväntningar och hyllningar beskriver sig Hanna Ljungberg som en jordnära tjej och lyfter fram ”morgontrött” och ”ärlig” som sina två tydligaste egenskaper.

Gillar du uppmärksamheten omkring dig?

– Nej, egentligen inte. Jag har aldrig tyckt om att stå i centrum utanför plan. Men jag har lärt mig att hantera det, genom att helt enkelt inte bry mig så mycket.

Men kommer folk ofta fram och vill prata?

– Jo, det händer ganska ofta, haha. Nu senast har det varit mycket frågor om mina skador och dagsformen. (Hanna har varit skadad en stor del av säsongen.) Och det är ju kul att folk bryr sig om det man gör. Jag försöker att alltid svara och förklara så gott det går.

Du har ett tufft schema. Kan du längta efter ett Svensson-liv?

– Ja, jag kan sakna friheten att kunna åka iväg en helg, helt spontant. Det längtar jag efter! Som det är nu är jag uppbokad med fotbollen i stort sett hela tiden. Fast jag vet att det kommer en tid för allt annat. Så länge fotbollen ger mig mer än vad den tar är det värt det.

Vad gör du när du är ledig?

– Umgås med vänner. Fördelen med att jag bor kvar i Umeå är att här finns mina gamla vänner också, utanför fotbollen. När jag är ledig vill jag gärna koppla bort fotbollen helt.

Fester och krogrundor?

– Nej, sena partykvällar blir det inte mycket av. Men det är inget jag saknar direkt. Alltså, jag jobbar med det jag tycker allra mest om och får uppleva massor. Jag har det ruskig bra faktiskt.

När vi kommer in på området kärlek, blir Hanna tyst som en mussla. Hon har tidigare varit förlovad med Tobias Harnerud, men förlovningen bröts.

– Jag vill inte prata om det där. Det är för privat, säger hon bestämt.

Har du ett förhållande i dag?

– Nej, jag är singel.

Men finns det någon i din närhet som är ett extra stort stöd?

– Ja, mina föräldrar stöttar mig väldigt mycket. Det är skönt att ha dem i samma stad.

Hanna Ljungberg började spela fotboll redan som sjuåring i ett pojklag (just då fanns inga flicklag i Umeå). Hon föll för sporten och valde bort sin andra satsning – pingisen – för att få mer tid på fotbollsplanen.

– Jag fortsatte att spela med killar tills jag blev 15 år, trots att det dök upp tjejlag på vägen. Det var egentligen inte så konstigt, det var ju mitt lag.

Hon utvecklades till en av världens främsta spelare, ändå var det först år 2003 (året efter hon fått Diamantbollen) som hon kunde börja leva på sin sport.

– Det har hänt otroligt mycket inom damfotbollen de senaste tio åren. De tjejer som växer upp i dag har helt andra förutsättningar än vad vi hade. Nu kan allt fler försörja sig som proffsspelare, och det är det absolut viktigaste.

Fredrik Ljungberg tjänar 1,3 miljoner kronor i veckan. Bara från klubben. Vad tycker du om det?

(Hanna Ljungberg hade en årsinkomst på 276 132 kronor taxeringsåret 2006).

– Visst det är ruskigt mycket pengar. Man undrar var klubben får alla pengar ifrån. Men egentligen vill jag inte jämföra. Damfotbollen är en mycket yngre sport. Det hjälper ju inte mig att sitta och säga ”så där vore fint att ha det”.

Men är du nöjd med din lön?

– Jag tjänar så att jag klarar mig.

Vi backar fyra år tillbaka i tiden, till fotbolls-VM 2003. Landslaget tog silver och damfotbollen fick ett pr-lyft i Sverige. På vägen hem från USA visste Hanna Ljungberg och de andra spelarna inte vad som väntade.

– Vi snackade och var oroliga för hur många som skulle komma och möta oss. Om det skulle komma några alls. Men det var packat med folk hela vägen från Arlanda! Helt sjukt! De stod på gatan, i fönster och till och med på hustaken.

I Kungsträdgården väntade ytterligare 13 000 fans för att hylla silverhjältarna.

– Det är ett otroligt härligt minne. En sådan oerhörd kick vill man gärna uppleva igen.

Kicken av att vinna, hur viktig är den för dig?

– Kicken betyder massor! Det är på grund av den jag lägger ner jobbet jag gör. Jag strävar hela tiden efter resultat och känslan när man nått fram, att lyckats tillsammans med ett lag?... Det är en ruskigt härlig känsla. Och så hatar jag att förlora! Om det går mig emot på plan kan jag få svarta ögon. Jag blir en annan person och jag går rakt in i situationer som jag kanske inte borde. Lite dumt, eftersom jag riskerar att bli skadad. Men på så sätt får jag ut väldigt mycket känslor.

När grät du senast? Var det glädjetårar över ett mål?

– Nej, faktiskt inte. Det var på en kompis sommarbröllop i Umeå. Det var så vackert när bruden kom in i kyrkan. Jag har känt henne länge och blev nostalgisk, så då grät jag. Det här med att visa känslor har jag ganska lätt för, säger hon.

– När man är del av ett lag kommer man varandra väldigt nära. Jag har upplevt så mycket med tjejerna i UIK, och jag kan se på dem hur de mår. Vi behöver inte säga något.

Du är 28 år nu, vad gör du efter fotbollskarriären?

– Jag har tydliga visioner om vad jag vill göra. Dels gå klart min sjukgymnastutbildning på universitetet, och sedan driva en hälsoklinik som jag startat med vår sjukgymnast i Umeå. Jag lever ju i den miljön nu, och lär mig nya saker hela tiden.

Nu spelar ni VM i Kina. Hur går det?

– Vi satsar på medalj! Men många länder har blivit mycket bättre på fyra år. Det kommer att bli stentufft.