"Lägg av – och njut av dina egna ungar i stället!"
Läs Åsas krönika
”Jäkla Elias, vaknade 05.00 imorse!”
”Sovmorgon alltså, vår Emilia ville upp och leka klockan 3.”
Följt av rapporter om trots, sjukdomar och brist på egentid.
Småbarnsföräldrarna på mitt förra jobb inledde varje morgon med att avreagera sig. När jag gick förbi utbrast någon ”Det där slipper ju du Åsa, du är ju barnhatare!”
Sa de.
Jag var ju 32 år, barnlös och nöjd med det. Särskilt när klagokören startade. Det lät helt enkelt inte särskilt kul att ha barn och jag kan förstå paret som beslutat sig för att låta bli. Man måste verkligen inte skaffa barn.
Jag tror det finns två föräldratyper: De som redan som barn drömmer om att få egna. Högsta lyckan är när graviditetstestet visar ett blått kryss. Det är dags! Och så vi andra, vi som förbannar att det finns en biologisk deadline, för vi väntar och väntar på att den där självklara känslan ska infinna sig och så gör den inte det. Vi jobbar, tränar och träffar kompisar och åren går och det är helt okej för vi saknar inget särskilt. Barn är något som andra har och som hindrar dem från att hänga med till Berlin över helgen. Synd för dem. Till slut tvingar tiden oss att ta ett beslut, och äntligen fattar vi vad de andra har känt hela tiden, nu när barnet är här. Kärleken, ömheten, lyckan över en blöt puss. Tack och lov att det finns en biologisk deadline, så att vi kom till skott!
De som aldrig kommer dit fortsätter att leva sina liv som förut. Svårare än så är det inte. Problemet uppstår bara när vi som har barn tänker oss ett liv utan våra barn. De andra har aldrig haft dem.
Ändå ska det tjatas, insinueras och förfäras. De som talar om den största kärleken av alla, är mest hätska av alla. Frivilligt barnlösa kommer att …
… bli gamla och ensamma. Som om det vore en slags social pensionsförsäkring att skaffa barn. Jag är ganska övertygad om att majoriteten av alla bortglömda åldringar på äldreboenden faktiskt är föräldrar.
… ångra sig. Om man inte saknat något på 30 år, är chansen stor att det fortsätter så.
Och så paradanklagelsen:
… de är egoistiska. Själv kan jag inte tänka mig något mer egoistiskt än att skaffa barn, inte var det för någon annans skull som jag kläckte mina underbara två.
Tänk om man kunde lägga ner behovet av att omvända andra och njuta av sina egna kids i stället. Det enda provocerande i den här debatten, är att det finns de som blir provocerade av andras livsval.