”Tjejer föds in i känslopratet”
Åsa Erlandson: Kvinnor får en livslång kommunikationskurs
Jag minns exakt ögonblicket när jag första gången tackade gud och hans moster över att vara tjej. Det var en solig vårdag för en massa år sedan när telefonen ringde och min dåvarande sambo lyfte luren. Så här lät det: ”Tjena brorsan, läget? Aha. Åh fan. Mmm. Men du, hur blir det ikväll? Kommer du till spelningen?”
Brorsans tjej hade gjort slut samma dag. De hade levt ihop i nästan tio år och brorsan var chockad och förtvivlad. Detta avhandlades med två ord: ”Åh fan.”
När jag efteråt påpekade att samtalet var lite väl anorektiskt, tittade sambon oförstående på mig: ”Vaddå att vi inte snackade om det? Det gjorde vi ju.”
Åh fan.
Tjejer föds in i känslopratet. Vi anförtror oss till våra systrar, mammor och väninnor redan från början och får en livslång kommunikationskurs som startar redan i dagisåldern. Snacka om försprång. (Om det sedan beror på arv eller miljö struntar jag i, det är så här det ser ut för de allra flesta av oss.) Killar däremot tränas i att bita ihop och fokusera på att GÖRA något istället. Bota smärtan med innebandy, eller repa med bandet när tjejen just gjort slut.
Det finns två teorier om det här. Förespråkarna för att GÖRA något menar att man ska avleda tankarna så försvinner det jobbiga. ”Det blir bara värre om man grottar ner sig”. Vi som däremot varken vill eller kan gå iväg till nån jäkla replokal när livet skiter sig, lyfter luren till närmsta vän. För att prata, få ur sig det jobbiga, få tröst och någon slags hopp.
Och fan ta den, som i det läget bara svarar ”Åh fan”.