”Det jag saknar på listan är männen”
Åsa Erlandson hoppas 2014 blir ett genusbråkfritt år
När man läser listan över årets genusdebatter som Wendela har ställt samman, blir man så förbryllad. Över vad som ledde fram till dem. Över vilka det är som är drivkrafterna. Över vilka man borde hänga. För räck upp en hand nu allesamman, om ni tycker att något av detta är BRA:
Att oprovocerat få kalla en tjej ”blattehora” på tunnelbanan.
Att tjejer som har sex med killar är ”slampor”.
Att bilder på misshandlade och våldtagna kvinnor får vara kvar på Facebook.
Att en flicka som våldtogs med en flaska tills hon började blöda fick se gärningsmännen friade.
Att en hemsida för anorektiker glorifierade livsfarliga ätstörningar.
Att Sverige målas ut som ett perverst land bara för att leksakskatalogerna visar barn som leker med lite olika leksaker (istället för att dela upp dem i en pojk- och flickhörna). Här vill jag passa på att säga att den ”perversa” katalogen är en avbild av mitt 80-talsrum, där läkarväskan innehöll ett stetoskop i metall och såg ut som ett riktigt stetoskop, istället för en rosa historia i plast. Och dockskåpet hade möbler i olika färger precis som ett vanligt hem har, istället för bara en. Just det, rosa. Då var det naturligt att leksakerna skulle se naturliga ut. Nu är det ”perverst”.
Och jag skulle kunna gå on and on, men ni fattar. Listan innehåller det som ingen människa, man eller kvinna, vill ha. Ändå finns den här i världens mest jämställda land. Ändå finns det de som påstår att ”jämställdheten har gått för långt”. Det är så absurt att man baxnar. För jämställdheten kan per definition inte gå för långt, bara uppnå ett jämviktsläge. Och bortsett från den språknördiga detaljen kan vi inte påstå att vi är nöjda när vi har en sådan här lista år 2013 i ryggen.
Det jag saknar på listan är männen. Inte som förövare, utan som offer för ett samhälle som inte alls är något under av jämställdhet även om vissa inbillar sig det. Pappor som inte vågar ta pappaledigt för chefen, pojkar som älskar att dansa men som låter bli för att inte bli mobbade eller på ett större samhällsplan: ensamhet, våld, alkoholism och självmord där varenda punkt är överrepresenterad av män och där varenda punkt bottnar i den snäva mansrock som killar tvingas ta på sig redan i dagisåldern.
Så eftersom jag inte ser några uppsträckta händer nu, eftersom ingen vill ha det här, så kan vi väl sikta på att nästa års lista ska vara mycket kortare. Eller allra helst: Inte existera alls. Gott nytt år! Jag hoppas 2014 blir ett genusbråkfritt år.