”Allt var outhärdligt meningslöst”

Anna, 20, skar sig och svälte sig själv

Hon skar sig. Svälte sig själv.

Ärren på utsidan syns fortfarande – men nu kan hon njuta av livet.

– I dag vill jag hjälpa andra att må bättre, säger Anna Åkesson, 20.

”Min mamma dog i cancer när jag var elva år och det tog mig väldigt hårt. När jag var tolv började jag skada mig själv – och något år senare utvecklade jag anorexi. Varför? För att göra en obegriplig och bottenlös inre smärta mer tydlig och hanterbar, ofta för att straffa mig själv eller för att känna att jag verkligen levde.

Självskadorna handlade dessutom om kommunikation. Jag trodde att jag skulle bli förstådd om andra kunde se min ångest på ett påtagligt sätt. Tyvärr funkade det inte något vidare, tvärtom blev jag ännu mer missförstådd eftersom mina självskador tog fokus från mina egentliga problem.

Jag skar mig mycket, ofta. Hand i hand med självskadebeteendet gick anorexin, att inte äta och träna för mycket. Jag mådde såklart inte alls bra, jag tror aldrig att jag har träffat en person som skadar sig själv som mår bra. Livet var väldigt ångestfyllt och jag tyckte nog mest att allt var outhärdligt meningslöst.

Att skada sig själv dämpade verkligen ångesten. Att skära sig har ungefär samma fysiska effekt som man kan få av att till exempel träna hårt. Man får en kick, blir lugn och mår lite bättre för en stund. Ofta skadade jag mig också för att känna att jag levde. Men det var kortsiktigt, och anledningen till ångesten fanns kvar i oförändrad form när effekten av självskadan avtagit. Jag förstod ju att det var destruktivt och att det inte skulle hjälpa mig framåt i livet, men jag vågade inte ta tag i mina känslor på riktigt ändå.

Under den här tiden hade jag kontakt med barn- och ungdomspsykiatrin där jag bodde och var inlagd på behandlingshem under en period. Det var en kompis mamma som tog kontakt med BUP.

I början var jag positivt inställd till att få hjälp, jag ville ju må bättre. Jag provade en massa olika sorters terapier och mediciner men jag tror inte riktigt att man visste hur man skulle hjälpa mig. Kunskapen om den typen av problem jag hade var ganska låg där jag vårdades.

Tyvärr blev jag bara sämre och min inställning till vården förändrades gradvis. När jag inte längre ville ha hjälp blev jag tvångsvårdad i stället, vilket skedde på ett rätt respektlöst sätt.

Jag tror att det kan vara svårt att förstå hur viktig ens frihet och integritet är om man alltid har kunnat ta den för given. Att bli tvångsvårdad är att bli fråntagen rätten att bestämma över sig själv, att bli fråntagen sig själv. Det satte djupa spår i mig och jag hade aldrig blivit så sjuk om jag inte hade blivit tvångsvårdad på det sättet som jag blev.

Jag blev inlåst och övervakad eftersom de var oroliga att jag skulle skada mig. Jag blev sällan trodd, min åsikt räknades aldrig. Det var det värsta för mig, misstroendet. Är man sjuk och tycker annorlunda än den friska, vuxna personalen, säger det sig självt vem som har rätt och vem som har fel. Det var oerhört frustrerande.

Jag tror att man kan vårda någon mot den personens vilja på ett respektfullt sätt om man verkligen använder minsta möjliga tvång och i hög grad försöker involvera personen själv i behandlingen. Tyvärr gjorde man inte riktigt det med mig. Så småningom insåg jag bittert att jag var tvungen att lösa mina problem på egen hand.

Jag slutade skada mig själv när jag var ungefär 17 år. I samma veva blev jag lite bättre vän med min kropp och jag började äta mer normalt.

Sedan dess har jag gått en krokig väg tillbaka. Som tur är har jag inte behövt kämpa alldeles på egen hand, utan har fått stöd av personer i min omgivning och bra behandling för att bearbeta den vård jag fick inom barn- och ungdomspsykiatrin. Det jag gick igenom under mina tonår har naturligtvis lämnat spår, både på in- och utsidan, men i dag tycker jag att jag har vänt det negativa till min fördel.

Jag har ärr på kroppen som nog aldrig kommer att försvinna, men det besvärar mig inte särskilt mycket. Jag känner att jag har försonats med det jag har gjort mot mig själv. Jag är inte rädd för återfall, men man ska aldrig säga aldrig. Jag har ingen aning om vad som väntar mig framöver i livet i form av kriser eller liknande. Men jag tror att jag har lärt mig så pass mycket om mig själv att risken för att jag skulle hantera det genom självdestruktivitet inte är särskilt stor. Dessutom känner jag mig ganska trygg i att ett eventuellt återfall skulle vara möjligt att ta sig ur.

I dag mår jag helt bra och tillåter mig själv att ha ångest och att vara ledsen. Det absolut mest effektiva för mig är att inte försöka kämpa emot känslan utan låta den komma i stället – så småningom brukar även de värsta känslostormar avta. Är jag stressad eller upprörd kanske jag går en snabb promenad, är jag ledsen gör jag en kopp te, tar hand om mig själv och kryper upp i soffan med en bra film.

Det jag har varit med om har gett mig perspektiv på saker och jag har fått uppleva en massa och träffa människor som jag förmodligen aldrig hade kommit i kontakt med annars. Det är på sätt och vis något att vara tacksam över. Men jag kan ändå inte säga att det var värt det. Hade jag fått leva om mitt liv skulle jag trots allt hellre valt att vara utan den här erfarenheten. Det finns andra, bättre och mindre riskabla sätt att lära känna sig själv på.

Jag önskar att jag hade låtit andra hjälpa mig mer när jag var yngre. Jag ville gärna vara självständig och duktig och klara mig själv. I efterhand kan jag se att det hade varit mycket bättre om jag låtit andra gripa in tidigare. Sedan önskar jag naturligtvis att jag aldrig hade börjat skada mig själv, jag hade tillräckligt att slåss mot som det var utan självskador.

Nu drömmer jag om att läsa till psykolog, jag tycker att det är superintressant att försöka förstå hur människor tänker och känner och varför de beter sig på ett visst sätt. Kanske kommer jag att vilja jobba med den här typen av problem som psykolog, kanske hittar jag något annat intressant område.”