Dagens moderna mamma – en fejkbuddist
Åsa Erlandson har tröttnat på jakten efter balans
Hon kryssar mellan skriken i spjälsängen och disken i köket samtidigt
som hon försöker klämma in en stund vid datorn för att hinna sköta
sitt nystartade företag som säljer svindyra affirmationskort.
Storsäljaren pryds av en liten duva och texten ”Harmoni”.
Dagens moderna mamma är en fejkbuddist.
Precis som för oss andra är hennes mammaliv raka motsatsen till lugn
och ro. Ändå försöker hon inbilla sig själv och sin omgivning att det
går att hitta BALANS, detta hittepåord, i tillvaron genom att hänga
upp plattityder skrivna i korsstygn över köksbordet och intala sig
själv att ett bonsaiträd är lika med meditation.
Jag vänder mig inte mot att folk försöker tagga ner, det är mitt
problem att jag får skavsår i öronen av alla slitna buddhistiska
klyschor som sprids överallt. Men något har gått snett när
föräldralediga (!) mammor stressar för att hinna till sitt
mindfulness-pass, när den som har flest kraschade relationer bakom sig
strösslar ut livsvisdomar på Facebook och när Ellos börjar sälja
österländska levnadsregler på träskyltar.
Jag tror inte att problemet är bristen på balans, utan jakten på
balans. En resursstark bransch beväpnad med doftljus och leende
trädgårdsstenar lurar oss att jaga en utopi, och det är det som till
slut bränner ut oss. ”Inte nog med att det är kaos i köket, jag orkar
inte känna tacksamhet över det buhuuu”.
Män håller ju inte på med det här. De behöver inte krama någon
skenhelig sten, de är naturbegåvningar på att koppla av.
Om vi istället lade ner kravet på att känna hur kaffekoppen känns i
handen en skitstressig morgon och skrattade åt filosofiska plattityder
som bara är så bleeding obvious, tror jag att en stor tyngd skulle
falla från våra axlar. Jag tror också att det vore en stor lättnad att
se på småbarnslivet ungefär som att göra lumpen: en begränsad tid i
tillvaron. En anomali där man gör bäst i att inte kämpa emot, utan go
with the flow.
För övrigt tror jag inte ett dugg på mindfulness. Ganska ofta är
förträngning mycket bättre, till exempel när man står med barnvagnen
mitt i en helvetisk trafikkorsning eller hamnar i ett bajshaveri på
skötbordet. Då är det en ren överlevnadsfråga att INTE uppleva
situationen med alla sinnen.
Dessutom: Om det vore så jäkla lätt att fånga ögonblicket och känna
tacksamhet i parti och minut - så skulle det inte behöva sägas.
Carpe Fucking Diem, på er!