”Vem behöver det här?”
Åsa Erlandson: Som att stajla en treåring i en komplett Prada outfit
Tänk vilket utbud det finns nu för tiden! Särskilt när det kommer till aktiviteter för barn. Sedan tidigare kan dagisflickor lära sig att dansa runt en strippstång (pole dance) och nu kan alltså dagisbarn lära sig sparka och slåss (MMA). Medan kritikerna rasar över hur barnen påverkas, fastnar en annan tanke hos mig: Varför finns det här?
Jag har ju inte forskat på porrträning så jag kan inte säga om det i unga år kommer att fostra en generation av vilsna Linda Lovelace. Jag har heller inte undersökt om reglerad misshandel i en idrottshall leder till urballad misshandel på stan. De studier som är gjorda på kampsporters inverkan på barn väcker frågan om vad som är hönan och ägget – om det är klassens värsting som söker sig dit eller om det är sporterna i sig som skapar aggressioner (även om jag har svårt att tro att det skulle gå att förvandla klassens Tjuren Ferdinand till Kungen av Kungsan. Han/hon skulle bara bli uttråkad av träningen och börja tänka på annat).
Det jag däremot vet är att inga dagisbarn behöver vare sig pole dance eller MMA, alldeles oavsett om det är skadligt eller inte. Att det skulle vara barnen själva som drivit fram efterfrågan, ”Mamma, mamma! Kan inte jag få lära mig sparkas i suspensoar?”, ”Pappa, pappa! Jag måste få åla mig runt en stång!”, är ju bara trams. Det är i vanlig ordning vuxna som i jakt på en säkrad återväxt och nya intäkter lyckas förpacka vuxenvärlden i miniformat och övertyga föräldrar om att det är ”kul”. Ungefär som när man stajlar en treåring i en komplett Prada outfit. Varför, liksom?
Arrangörerna av de nya aktiviteterna verkar också ha kluvna känslor.
För samtidigt som de utnyttjar etablerade begrepp i sin marknadsföring, är de väldigt noga med att påpeka att deras barnvarianter inte har något med originalet att göra. ”Barnen leker bara med stången” och ”Det är ju inte som vuxen–MMA”, brukar det heta.
Gott så – och ytterligare ett skäl att strunta i alltihopa.