’’Fler barn blir det inte hur mycket jag än längtar’’

Rikard Wolff har aldrig kunnat välja. Det är scenen eller ingenting.

Något som inte gjort honom till världens lättaste människa att leva med.

Här berättar han om kärleken till fästmannen André, omgivningens moralpanik och valet att bli pappa. Och så undrar Aftonbladets reporter varför allt stort verkar komma från Farsta.

Stå ut och visa tålamod med mig en sekund här. Mina senaste intervjuer har varit med Per Morberg, Anders Lundin, Alex Schulman och nu Rikard Wolff. Och var kommer de alla i från? Jo, briljanten bland Stockholms förorter – Farsta (okej, Morberg är från Hökarängen men säg så här, lägger man en smygare i Farsta känner man stanken i Hökarängen, samma kyrkoförsamling).

Från Farsta

Var kommer jag i från? Ni gissade det, Farsta. Det här kan inte vara en tillfällighet och det stannar inte där.

2005 fick jag och Rikard varsin dotter med en månads mellanrum. Vi gav dem samma förnamn (jag skulle kunna berätta vilket namn, men det gör jag inte, Rikard vill hålla sitt barn i mediaskugga).

Spöklikt. Eller hur?

Ja, och på tal om överensstämmelser i namn så är Wolff inte ensam berömd Rikard från Farsta, oh nej, glöm det, vi har också Rikard Palm från Lysviksgatan, redan legendarisk nyhetsuppläsare på Rapport trots att han inte ens fyllt 50.

Respekt.

Jag skulle kunna fortsätta men jag stannar där.

Eller – jag tar t-banans gröna linje 18 och åker två stationer från Farsta och går av i Gubbängen.

En galen drift

Det gjorde Rikard Wolff.

Familjen flyttade dit och när radhusföreningen skulle ha julfest i aulan i Gubbängsskolan passade Rikard på att göra scendebut. Han var 6 eller 7 år gammal.

– Man måste ha nåt slags galen drift för att det här jobbet ska gå att genomföra... Jag kanske träffar skolklasser och de undrar: Hur gör man för att ta sig fram? Och, du vet, jag är ganska ovetande om hur jag gjort, förutom att jag varit totalt övertygad om att jag MÅSTE. Det stod alldeles klart för mig från 7 års ålder eller nånting, att det är på scen jag ska vara, att det är skådis jag ska bli, sången kom senare, även om den egentligen inspirerade mig mest.

Har levt sin dröm

44 år har gått sen dess och Rikard Wolff har verkligen levt sin dröm. När det här skrivs är han ute på Sverigeturné med sin föreställning ”Tango” (ett besök i Oslo blir det också). Showen går hand i hand med albumet med samma namn.

Tango är massa saker, kärlek, olycklig kärlek, passion, dödsångest, sprudlande livsglädje, omtanke, bitterhet och – ja, precis alla starka känslor ni kan tänka er. Och det slår mig, det är just därför det heter ”Det krävs två för att dansa tango”.

Inte för att det krävs två för att få till en relation av vad slag det vara månde, nej, för att det krävs tango för att få till en relation som brinner.

Eller vad säger ni, vad tror ni om det här ordstävet: Det krävs två för att dansa schottis (och här kan ni prova alla andra namn på kända danser, det krävs en tango för att det ska kännas att nu jävlar är det på riktigt).

Argentinsk tango

När en producent föreslog Rikard att en platta och en uppsättning med och runt argentinsk tango vore en bra idé var han inte sen att tacka ja, av precis samma skäl.

Tangon har i sig samma passion som Rikard har.

Han har varit professionell sen 20 års ålder men det tvingande måstet att stå på scen hade gott om tid att sättas på prov. Han kunde tagit ett vanligt jobb.

– Fram tills jag var 30 var jag tvungen att ta extrajobb, dela ut morgontidningar, och jag stod i pressbyrån, jag jobbade i hela södra regionen: Medborgarplatsen, Skanstull, Gubbängen, Hammarbyhöjden... En hel sommar stod jag på Olaus Magnus väg. Hemskt, en riktig ångestsommar, jag var olyckligt kär och det var separationer och skit...

Verkligast på scen

Måstet kan uttryckas som en instinktiv vetskap om att här är jag hemma. Följaktligen blir allt annat, lite hårdraget, borta. Relationen till att stå på scen, till att möta publiken, blir starkare än allt och kan till och med överskugga de privata kärleksrelationerna.

– Det riskerar att korrumpera varje annan relation i livet, bara för att drivkraften, känslan av tillblivelse på scen, det här är jag, den är så stark, det blir ett slags drogberoende och det kan slå ut nästan vad som helst. Publiken formerar sig i min fantasi till ett slags vän som jag längtar efter och måste få återse. Jag kan vakna på natten och tänka: Fan vad länge sen vi sågs. Vi måste höras av!

Vilket bör innebära att Rikard inte alltid varit den lättaste killen att vara ihop med.

– Nej, så är det ju, man prioriterar, jag har inte låtit nån av mina relationer ta så mycket plats att de haft en chans, okej, det där var lite överdrivet självkritiskt, men jag är som verkligast på scen. Jag kan vara en påhittad figur, ja, men inför mitt eget kritiska öga tycker jag mest om mig själv där. Ögonblicken när jag har en hel salong som lyssnar andlöst... Det är då jag är bäst.

Att leva i garderoben

Eftersom jag bara är två år yngre än Rikard Wolff har jag tänkt på det här med att vara homosexuell och tonåring på 1970-talet.

Alla levde i garderoben.

Man kände till att Karl Gerhard nog var gay, en offentlig hemlighet, det gick rykten om andra, men det fanns inte en enda känd svensk som var öppet homosexuell att identifiera sig med.

Uppvuxen i en heteronormativ familj dröjde det innan Rikard kom ut inför sig själv. Eller dröjde och dröjde, han var 18, men han kan själv skratta åt

att det skulle behöva ta så lång tid. Vid tillfället var han på resa utomlands med sin tjej.

– Jag fick syn på en otroligt vacker kille på ett vandrarhem och... På ett ögonblick hade jag transformerat mina sexuella fantasier. Det gick bara så här! Jättejobbigt för henne. Hemskt. Men vi är fortfarande vänner. Det gick så löjligt lätt för jag hade mörkat det inför mig själv. I mina sexuella fantasier hade jag dittills sett till att det alltid fanns med en tjej, för att få en acceptabel uppställning, fascinerande, för ingen annan än jag själv behövde ju veta vad som försiggick i mitt huvud, hahaha. Men det visar ju hur man påverkas av de normer som råder.

Stor åldersskillnad

Vid 20 började han på Skara Skolscen och blev pladask-kär i en kille och det förhållandet dolde de inte.

– Vi bestämdes oss samma dag vi träffades att vi var ihop och att det var en offentlig angelägenhet för hela Skara. Det var inte världens hippaste ställe men jag drevs nog av en övertygelse, att ingen ska hindra mig från att visa vad jag känner. Jag hade inga problem av det, jag har aldrig haft några problem över huvud taget. Jag tror att anfall är bästa försvar, kliver man undan blir risken för påhopp större.

Den uppfattningen har han inte gett upp, men den ställdes sannerligen på prov rätt nyligen, när det blev offentligt att han var ihop med André Cristenson. I dag är de förlovade. André är 21. Rikard är 51. Det är den åldersskillnad som i regel finns mellan far och son – och inte mellan två förälskade.

Blev ett par

Det är ett gränsöverskridande i sig, plus att det är ett homosexuellt förhållande och hur frigjorda vi än är, är också det utanför normen.

Så blev de också snacket på stan.

– Jag hade samma idé som när jag var tjugo, inget i världen ska få hindra mig från att visa vem jag är kär i. Han är mycket yngre än jag, okej, men vi älskar varandra. Jag trodde att det skulle accepteras. Fast det var ju en felbedömning, det blev ett jävla liv, hahaha. Han var 18 när vi träffades och 19 när vi blev ett riktigt par, men även om man kan ha synpunkter på det, så slog det mig aldrig att folk skulle ha MORALISKA synpunkter på det.

Det hade de.

– Det finns ett visst mått av homofobi i upprördheten. Jag tror egentligen ingen tror på att en stackars pojk blivit manipulerad av den här gamla bögen och om man tror det är det ju en väldig nedvärdering av André, att ogiltigförklara honom fullständigt, förolämpande.

Andra frågor, typ, kommer det här med 29 års åldersskillnad inte att bli lite krångligt och hur jämkar man ihop två olika liv med så olika erfarenheter, de har han lätt att förstå, men som i alla relationer finns det i grund och botten inget facit. Allt har en fram- och baksida.

– Det är klart att det finns massa saker som är enkla för oss som är födda i Farsta runt 1950/60-tal, men, egentligen, vad säger det om att vi skulle vara bättre lämpade som par. Det är krångligt hur man än gör, plus att det finns ett element av nyfikenhet i kärleken som i alla fall stimulerar mig väldigt mycket, att inte ha samma erfarenheter, att upptäcka nåt nytt och så.

Fick ett barn

Då funderade Rikard jämförelsevis mycket mer på om han skulle skaffa barn. Det är ett val av en helt annan dignitet än valet att gå in i vilken annan sorts kärleksrelation som helst. Man kan inte göra slut med sitt eget barn. Det är ett absolut val. Det blir än tydligare när man är homosexuell.

Mamman till Rikards dotter är Stina Gardell, Jonas Gardells syster.

– Idén kom från mig, jag frågade henne. Vi är gamla vänner sen långt innan vi bestämde oss för att skaffa ett barn tillsammans. Jag hade länge varit ganska kokett och sagt, visst, gärna barn, men det blev mera påtagligt när jag fyllde 40, jag hade allt i mitt liv jag kunde begära men hade inte varit så lyckosam i mitt privatliv kunde jag tänka... Jag var kvar i samma steg som när jag lämnade gymnasiet och 20 år hade gått och jag tänkte, shit, 20 år till och jag är pensionär. Då föddes idén.

Han blev pappa vid 47.

– Jag är 67 när hon fyller 20 och det ska jag klara. Men några fler barn blir det inte. Hur mycket jag än längtar känns det inte rätt att skaffa barn efter 50.

Bara förälder

Många som försökt kan skriva under på att det inte är helt lätt att både vara föräldrar och hålla den ömsesidiga kärleksrelationen som man och kvinna levande. Kan det till och med vara en fördel att bara vara föräldrar, som i fallet med Rikard och Stina?

– Det finns sidor av det som är komplicerade. Vi lät vårt barn födas in i en separation utan att ha valt det, tvingade in det i en situation med två föräldrar i skilda hem. Är det ett rimligt krav att ställa på ett nyfött barn? Jag tyckte det. Det positiva är att vi verkligen har valt att skaffa barn utan att, så att säga, vara komprometterade av kärleken. Men jag var länge tveksam. Det är inte en självklar rätt att sätta ett barn till världen. Man måste inse ansvaret. Men tillsammans med Stina kom jag fram till att vi hade de sociala förutsättningarna, vi bor i samma hus och allt.

Enorm omställning

Rikard saknar ord för den häpnadsväckande omställning det innebar att bli förälder. Det var som att möta sig själv som barn igen och som vuxen på nytt och samtidigt förstå hur ens egna föräldrar en gång hade det. Det var allt det och mycket mer därtill.

– Det är ju lätt att gå omkring och idealisera sig själv på förhand, du vet, oj vilken fantastisk pappa jag ska bli... Men jag kommer aldrig igen att kunna kritisera mina föräldrar. Det här med att vara förälder är alldeles för komplicerat för att jag lättvindigt ska kunna göra det. Jag är glad att mamma lever, dels för att hon får träffa min dotter, naturligtvis, men också för att jag fått berätta för henne, att jag begriper, jag hajar, det är inte så lätt att vara förälder.

Rikard Wolff sjunger tango

Namn: Rikard Wolff

Född: 8 april 1958.

Bor: Södermalm, Stockholm. Yrke: Skådespelare, sångare. Familj: Förlovad med André Cristenson, 21, och har en 3,5 år gammal dotter ihop med Stina Gardell.

Aktuell: Med albumet ”Tango” och föreställningen med samma namn som just nu är ute på turné.