”Min pappa tog livet av sig”
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-10-20
Alexandra var bara åtta år när pappan begick självmord
När en nära anhörig väljer att dö rasar världen.
Alexandra Lundsten vet. Bara åtta år gammal förlorade hon sin pappa.
”Min pappa hängde sig när jag var åtta år.
Han blev 33 år gammal.
Jag minns när jag fick beskedet, barn vet när något inte är som det ska. När mamma plötsligt beter sig konstigt. Alldeles för snällt, reagerar inte på saker jag gör på samma sätt som jag är van vid. Varför ber hon mig inte att städa mitt rum som hon brukar göra? Vad roligt! Där slapp jag undan!
Ledig från skolan
Mamma är lugn på ett konstigt sätt. Det är söndag. Hon säger till mig att jag inte behöver gå i skolan i morgon. Va? Tjohoo! Ingen skola! Jag bökar runt i mitt rum och är överlycklig för all denna nya information.
Jag sätter mig och ritar, som jag älskar att göra, jag ritar kaniner med långa öron, svampar med stora prickiga hattar, jag ritar träd och ängar.
Jag använder mycket färger, jag älskar grönt.
På vardagar är det dusch, på söndagar är det badkar som gäller. Jag älskar att bada, vill bada i timmar.
Jag brukar försöka simma trots att jag är ganska stor nu, plaskar ut vatten ... oj, mamma kommer snart och säger till mig att sluta innan hela badrummet är översvämmat. Men mamma frågar bara om hon får sitta i vattnet med mig. Jag blir så glad. Vi brukade bada och leka tillsammans i vattnet när jag var liten, det var länge sedan.
Vi leker lite och det är jätteroligt. Nu säger hon mitt namn. Hon låter allvarlig. ’Nu skulle jag vilja att du lyssnade på mig som den stora flickan du är. Kan du göra det hjärtat?’
’Ja’, svarar jag och nickar samtidigt. ’Det är en sak jag skulle vilja berätta för dig, men lova att du inte börjar gråta.’
Jag bara nickar med stora ögon. ’Pappa är borta. Pappa finns inte mer. Pappa är död.’
Jag brister i gråt och känner mig dum, för jag lovade ju att inte gråta. ’Pappa var sjuk och dog.’
Sjuk? Han var inte förkyld sist jag träffade honom. Jag gråter och gråter och gråter. Mamma gråter med mig.
Våra tårar blandas i badvattnet. Sedan minns jag inget mer. Jag slutar använda färgkritorna, målar allt med svart. Sedan slutar jag rita. Jag finns inte mer.
förvirrad och ensam
När jag mådde som sämst kände jag mig förvirrad och ensam, men jag lärde mig snabbt att handskas med ensamheten och den stora hemligheten. Pappas självmord har alltid varit tabu i min familj. Ingen pratade om det och jag visste att ingen skulle ge mig raka svar om jag frågade.
Min pappa var en mycket lugn människa. Hade en mörk röst och stora händer, gick alltid långsamt med tunga steg. Mörkt lockigt hår och varma, leende ögon.
Han tyckte om att laga mat och njöt av att äta den. Bråkade aldrig och det gick inte heller att starta bråk med honom, han var inte den typen. Han hade en allvarlig utstrålning, precis som farmor och farfar, men var aldrig långt från skratt, ens när små saker hände. Min pappa var mammas första kärlek och mamma den första för pappa – och hans sista.
Bad inte om hjälp
Hur kunde hans sorg gömma sig bakom denna fasad? Så mycket han måste ha burit inom sig och så tungt det måste ha varit. Men precis som många andra i hans situation ville han lösa problemen själv. Ville nog inte blanda in någon annan för att inte lasta över tyngden, så han kämpade vidare tills det inte gick att kämpa mer.
Det är tragiskt när människor tar sina egna liv, speciellt när de är unga. Jag tror att självmord är tabu än i dag, för att det gör människor så medvetna om sin egen dödlighet.
Det är hemskt när någon är så sjuk, så deprimerad att den människan väljer att inte vara med längre. Folk vet inte hur de ska bemöta anhöriga, de tror att de inte får nämna händelsen eller prata om det bara för att döden inte inträffade på ett så kallat ’naturligt’ sätt.
I dag berättar jag att pappa tog sitt liv om det är någon som frågar mig. Det tog lång tid för mig att komma till den punkten. Det finns fortfarande de som reagerar genom att säga ’jahaaa, oj’ och börjar prata om något annat. De vet inte vad de ska eller får säga, helt enkelt.
Viktigt att prata
Jag träffade aldrig någon psykolog. Jag antar att det var för att ingen ville erkänna att pappa faktiskt valde att ta sitt eget liv. Ingen ville att någon skulle veta.
Jag kommer från en varm, känslosam och tillgiven familj, där skratt och närhet tillhör vardagen. Vi pratar om allt som händer i våra liv och finns där för varandra när den andra behöver hjälp. Men det finns en sak som vi sällan gör, och det är att gråta. I vår ensamhet gör vi nog alla det, men sällan inför varandra. Jag tror att det är för att vi inte riktigt vet hur vi ska handskas med själva situationen, när vi ser att någon vi älskar är så ledsen att hon eller han gråter.
Jag minns inte att jag någonsin såg en vuxen familjemedlem gråta under min uppväxt.
När jag var ledsen som barn fick jag mycket närhet av mamma, mormor och farmor. De fanns där för mig och kramade mig när jag behövde det. Jag minns att jag satt mycket i knä, kröp in i deras famn och kände mig trygg. Det jag behöver nu är att få prata, att få det ur mig. Det är en del av bearbetningsprocessen när något upprörande och sorgligt har hänt.
"Glöm inte bort den som är drabbad"
Alexandras tips till dig som har en vän som förlorat en nära
» Våga fråga hur den drabbade mår – även om det är uppenbart. När man får en sådan enkel fråga känner man att människor runt omkring bryr sig, att man inte är ensam. När det ofattbara händer tror folk säkert att det finns många människor som redan är där och hjälper, när det i själva verket kan vara så att den drabbade är alldeles ensam.
» Ring och ta reda på om den drabbade har det han eller hon kan tänkas behöva i nuläget. Laga en bit mat och gå över med den. När något tragiskt händer, har man svårt för att klara av de enklaste vardagsrutiner. Har man barn blir det ännu svårare att sköta om dem och samtidigt handskas med sin egen sorg.
» Visa att du bryr dig utan att vara alltför påträngande. Det är en balansgång, men med medkänsla och sunt förnuft klarar man det.
Alexandra: Det är viktigt att ha någon att prata med
» Prata mycket om det som tynger dig. Få det ur dig!
» Tiden läker inte alla sår, men den gör det lättare att leva med dem.
» Ta kontakt med Spes, en organisation med människor som själva är anhöriga till någon som har tagit sitt liv. Tyngden blir lättare när du träffar någon som själv vet vad du pratar om.
Läs mer på www.spes.nu