"Mitt praktiska jag vrider sig i kramp vid tanken på påskpynt"
Åsa Erlandson: "Jag läser om påskhysterin och dårarnas dammlucka öppnas"
Alltså, det finns ju olika sätt att lägga upp det här med påsken. Det
är en sak som står klar när man börjar kolla runt hur folk förbereder
sig:
Antingen kan man plantera påskgräs, fixa naglarna med yttepyttesmå
kycklingar och harar på vartannat finger (24 miljoner bildträffar på
Google) och gå en kurs i påskbordsdukning som ”släkt och vänner sent
kommer att glömma”.
Eller så skiter man i det.
Jag röstar på det senare. Påsken är vår märkligaste högtid, på så många sätt.
Jag läser och läser om påskhysterin och när man väl börjat går det
inte att sluta. Dårarnas dammlucka öppnas och jag undrar vilka ÄR de?
Vilka är det som har så mycket tid och kraft över att de vaknar på
morgonen och bara: ”Hmm, vad ska jag ägna mig åt idag? Nu vet jag!
Skapa tuppar, kycklingar och häxor med fusingteknik!”
Excentriska miljonärer? Kulturarbetare? Pysselfrälsta föräldralediga?
Nä förresten, barnet skulle direkt försöka käka upp alla småbitar och
få en liten tupp i halsen.
Mitt praktiska jag vrider sig i kramp vid tanken på att pynta hemmet
helt i gult för att fira en högtid som bara varar i några dagar. Och
mitt logiska jag lider också för påsken måste vara den konstigaste
högtiden av alla: Ingen vet varför man firar den alternativt tror inte
på det ändå (inte ens de kristna kan förklara det här med att Jesus
uppstod efter tre dagar och tre nätter trots att det är fre–sön vi
snackar om). Värst av allt: Påsken flyttar på sig varje år och
tenderar att dyka upp när man är som mest jäktad.
Och mitt gottegrisiga jag tittar undrande på ”fest”maten. Ägg. Sill.
Potatis. Låter mer som en panikmiddag när man rafsar fram det som
råkar finnas i kylskåpet, om du frågar mig.
Det finns, kort sagt, inte särskilt många skäl att trissa upp sig till
påsk. Enda anledningen är att man tror att alla andra göra det och
själv dras med av någon slags påtvingad helgpanik som kan få en att
göra de mest irrationella saker som att ställa sig och lägga in elva
sorters sill ”för barnens skull”. Trots att inga barn gillar sill.
Tia Jumbe har skrivit en handbok för ensamstående föräldrar med ett
sympatiskt budskap: Skala ner. Satsa på det som är verkligen är
viktigt för just er. Det är ett råd som alla mår bra av, oavsett om
man är ensam med sitt barn eller en stor bullrig kärnfamilj.