”Nu kompiscurlar vi ungarna”
Åsa Erlandson om hur lekandet har gått från laglöst land till överanalyserat minglande
Förr gick man ut på gården och redde sig bäst man kunde bland andra barn. Blev glad när man såg snälla Stefan, tog omvägar runt elaka Annelie och märkte inte bortglömda Christer alls. Föräldrar var några som skrek ”Maaaat!!!” genom öppna fönster, eller ingrep om någon blev uppenbart snömulad. Om de såg.
Det var roligt, hemskt, spännande och farligt. Leken var laglöst land.
Nu är det annorlunda. Nu har mamma/pappa en filofax och fyraåringen en egen för inget sker spontant längre, det bokas lekdejter flera dagar i förväg och inte nog med det: föräldrarna ser noga till att matcha barn som leker bra tillsammans så att allt ska ske så friktionsfritt som möjligt. ”Jaha, kommer Nellie med på fredag? Nämen då blir det nog bäst om Viggo leker med Leia en annan dag istället.”
Så fort någon blir ledsen startar det sociala analyserandet: ”Hmm, har du sett att Vilgot blivit lite bossig mot Stella på sistone? Det kanske är bäst att de bara träffas ute och leker ett tag framöver, på neutral mark.” Föräldrarna i Generation Ambition agerar övervakningskameror i den sociala dokusåpan Little Brother.
Jag är så jäkla kluven till det här. Å ena sidan kan även de sötaste gullungar förvandlas till Flugornas Herre och jag blir bara illa till mods av romantiserade berättelser om ”den gamla goda tiden” (ännu längre tillbaka och ännu mer Vilda Västern än min 70–talsbarndom) då elaka portvakter jagade barngäng som levde vind för våg på gatorna och eldade i trappuppgångarna. Å andra sidan undrar jag om det här kompiscurlandet är så vettigt det heller. Och då tänker jag inte bara på att vuxna får ägna halva eftermiddagen på jobbet åt att boka lekdejter hitan och ditan.
En bekant som inte känner igen sig i kompiscurlandet slår fast att det är ett litet, begränsat innerstadsfenomen: ”Så där håller vi inte på i förorten.” Bilar, avstånd och verkliga eller inbillade faror gör att föräldrarna i stan måste hålla på – plus att de har förläst sig på Jesper Juul. Jag letar fler förklaringar: mobiltelefoner (man kan ändra planer hur ofta som helst), skilsmässor (var bor barnet denna
vecka?) och bokade aktiviteter som konkurrerar med kompisarna. Och sist men inte minst, en utopisk ambition att göra allting rätt, inte minst kring det sociala spelet. Jag har mött föräldrar som blir förtvivlade när deras tvååringar FORTFARANDE inte beter sig som fulländade mingelproffs som behärskar detta med att inte avbryta, vänta på sin tur och dela med sig till fullo.
Något vi inte kräver att alla vuxna ska klara.