”Hela föreställningen om 'sexsnacket' förstör bara”
Daniel Pernikliski om att förklara för en fyraåring hur barn blir till
Jag hade sexsnack med min fyraåriga dotter häromdagen. Inga kontigheter alls. OM DET NU INTE HADE VARIT SÅ ATT MIN 14-ÅRIGA DOTTER OCKSÅ SATT VID MIDDAGSBORDET.
Fyraåringen undrade hur det blir barn. 14-åringen rodnade, skrattade till nervöst och tittade ner i bordet, och jag såg mig förvirrat omkring. Som letade jag efter en nödutgång.
Jag började trevande med att säga någonting om att det var svårt att förklara, men fyraåringen insisterade och 14-åringens rodnad blev allt djupare.
Då berättade jag om ägg och om spermier som ser ut som grodyngel som tävlar om att komma fram till ägget. När de träffas kan det bli en bebis.
Hur grodynglen hamnade där de hamnade hoppade jag över, för att skona både min äldsta dotter och mig själv från pinsamhetsdöden. Löjligt.
Jag vet inte ens varför det är så jobbigt. Kanske därför att samtal av det här slaget skakar om balansen mellan barn och förälder, om man har väntat för länge.
Med 14-åringen kommer jag förmodligen aldrig att ha något sexsnack. För att hon aldrig kommer att fråga och för att jag inte vet hur jag ska börja eller var jag lägga nivån. För att jag inte känner till just hennes funderingar. För att jag också blir generad.
Hela föreställningen om ”sexsnacket”, som en lektion om sex som man ska beta av, förstör bara. ”Sätt dig ner, nu ska vi prata om sex.” Det funkar ju inte. Frågorna poppar ju upp hela tiden, och då måste man våga ställa dem som barn. Och för att det ska hända måste man uppmuntras till att våga ställa dem.
Jag kan alltid hoppas att om man för en kontinuerlig dialog redan från dagisåldern så hinner det aldrig bli pinsamt. Varken för barnet eller för föräldrarna. 14-åringen är min styvdotter och henne kände jag inte som riktigt liten, så jag kan inte veta.
Men förmodligen är jag bara naiv. Jag har ju trots allt, precis som de flesta andra, fått en utmärkt träning i att tycka att det är pinsamt att prata om det själv.