”Till slut kapitulerar man av hunger”
Åsa Erlandson: Jag bestämde mig för att vara mat–Hitler
Jag är uppvuxen på stekt potatis och Aromat. När den knallgula kryddan
visade sig vara ett nervgift tvingades jag lägga om kosten. Då blev det bara stekt potatis. Av detta drog jag inte slutsatsen som vuxen att ”tja men titta, det gick ju bra ändå!”. Utan att mina barn bara kan glömma alla former av special”mat”. Redan innan de kom till världen bestämde jag mig för att vara mat–Hitler.
Nu visade det sig att den där uppladdningen inte skulle behövas. Som treåring hade vår äldsta redan mer avancerade kostvanor än vi och åt oliver, ansjovis, sushi och räkor på löpande band utan att någon begrep var den där gourmetådran kom ifrån. Sannerligen inte från mig. När han såg en guldglänsande rökt böckling i affären, blev förälskad och vägrade släppa den, köpte vi med oss den skrynkliga fisken och så mumsade han i sig den också.
Lillasyster är inte samma dammsugare vid matbordet utan skärskådar
varje munsbit innan den godkänns. Men hon får hålla på med sitt granskande och sorterande för är det något hon kan glömma, är specialbeställningar. Hon får helt enkelt sitta där med samma mat som vi andra till hon tröttnar på att jobba sig.
Låter det hårt? Det är det inte. Tvärtom är det hårt, för att inte säga taskigt, att ge med sig och servera pannkakor för sjunde dagen i rad och dessutom muta barnet med kex från morgon till kväll och sedan klaga över sin ”hopplösa unge” (så att barnet hör). Förvånansvärt många förväntar sig en glupande aptit vid middagen av små barn med små magsäckar som redan innehåller ett paket Ballerinakex. Förvånansvärt många förutsätter också att barn inte KAN äta samma mat som vuxna och
dukar upp ett särskilt korvbord på kalaset medan de vuxna får en läcker thaigryta som man sedan samlas över och utbyter erfarenheter: ”Tänk om ungarna kunde äta något annat än korv!”
Visst föds alla med olika känslighet och medan en del tar för sig av liv och lust redan som spädbarn, sitter andra och kinkar. Men ta det från en matkrånglare (herregud, jag vägrade till och med äta jordgubbsglass): Vi mår bra av en lätt tillbakalutad stil – inget tjat, inga hot, och framför allt inga mutor – där man ställs inför faktum. Här är maten. Ät det du vill, men det serveras inget annat.
Till slut kapitulerar man av hunger eller för att man helt enkelt inte
orkar krångla längre.