”Att förväxla småsaker med samhällssystem”
Åsa Erlandson: Jämställdheten har inte gått för långt
Häromdagen satt jag på ett lunchhak och hörde det igen. ”Alltså, det är klart män och kvinnor är lika värda. Men jag tycker faktiskt att jämställdheten har gått för långt!”, kom det från paret intill som jag satt och tjuvlyssnade på. Det var inte första gången jag hörde det, ändå blir jag lika nyfiken varje gång. Vad är det de menar? Exakt vad är det som har gått för långt?
Att något har ”gått för långt” låter ju inte alls bra. Det brukar betyda att det finns skäl att bli orolig. Ta skydd. Kräva åtgärder. Ropa på polis. Och framförallt: Det betyder att det finns en gammal och mycket bättre tid som man längtar tillbaka till nu när allt har gått överstyr. Så nu ber jag om er hjälp. Till vilket årtal borde vi skruva tillbaka tiden för att få ordning på den här jämställdheten som har skenat iväg? Vilken tid är det som är idealet?
Här är några förslag:
* 1997 var andelen kvinnliga styrelseledamöter i aktiebolag 15 procent, i dag är den omkring 26 procent. Är det för mycket?
* 1973 existerade inte pappaledighet. I dag tar män ut en fjärdedel av dagarna. Var det bättre förr?
* Eller är det ännu längre tillbaka vi ska, till 1921 kanske så att vi blir av med kvinnans rösträtt?
Ni fattar säkert min poäng. Mycket har förbättrats genom åren, men det finns fortfarande saker kvar att göra. Och håller man inte med om det är man sålunda nöjd med exempelvis vårt 8 procent stora, oförklarliga lönegap mellan män och kvinnor (som i vissa grupper sticker iväg till en skillnad på 9 lax i månaden). Man kanske till och med önskar sig ett ännu större gap, med tanke på att den här jämställdheten som har ”gått för långt”.
I ärlighetens namn tror jag att de flesta som slänger den här typen av
jämställdhetsbashing som jag hörde på lunchrestaurangen omkring sig inte är några makthungriga mansgrisar som bevakar sina positioner, utan vanliga kvinnor och män som vill känna sig lite fräscht motvals och nytänkande (fast med gamla idéer). Kanske har de hakat upp sig på någon tjejkväll med innebandy som fritidsgården ordnade och utifrån det dragit slutsatsen att vi lever i ett matriarkat. Ett land där kvinnor styr. Och det är klart, det kan man ju göra om man förväxlar småsaker med samhällssystem.
Jag vill åtminstone tro att ingen på allvar längtar tillbaka.