Hon knarkade i 17 år

Namu levde på gatan – i dag är hon gymnasielärare

Hon har några gropiga ärr på vänsterarmen.

Det är Namu Nambiars synliga märken efter 17 års tungt heroinmissbruk.

Hon slutade för nio år sedan då hon plötsligt kände sig behövd, kände att någon såg henne och ville att hon skulle vara med i livet igen.

Nej, det var ingen man, ingen ny kärlek, som fick henne att sluta knarka.

Nej, det var egentligen inte heller hästarna, men de kom att betyda väldigt mycket.

– Jag fick komma hit till Basta Arbetskooperativ i Nykvarn. Det räddade mig.

Hon levde då på botten av samhället. En hemlös heroinist som bara drevs framåt av tanken på att skaffa heroin till nästa dos, rus. Pengar-langare-nytt rus, pengar-langare-nytt rus. Dygnet runt.

Barnen? Omhändertagna, alltså inga hinder. Mat? Inte viktigt. Sömn? Någon gång när ångesten drivits iväg.

Långsamt hade ändå en trötthet smugit sig över henne. Inte på själva heroinet och den sinnesfrid och lycka det skänkte utan på just karusellen pengar-langare-nytt rus.

– Leda, orkeslöshet, skit, trötthet. Allt, hela känslan blev bara värre och värre.

Tjatade i två år

Därför tjatade hon under två år på socialtjänsten om att få komma någonstans, ett behandlingshem, vård i någon form, bara inte tvångsvård, vad som helst, bara hon kom bort och fick vila en stund. Som en semesterdröm efter ett jobbigt arbetsår.

– Först sa man, att jag inte hade en chans att få komma någonstans. Det kunde jag bara glömma. Anledningen var att jag ansågs vara ett hopplöst fall.

– Sedan fick jag välja. Antingen tvångsvård eller Basta.

– Jag visste inte alls vad Basta var. Då hade Basta bara varit igång i fyra år och var tämligen okänt. I dag vet många vad Basta är.

Namu Nambiar var tveksam, misstänksam mot kooperativet.

Hon var inte alls säker på att det skulle kunna hjälpa henne att sluta med heroin. Hon sa det till och med i telefonen till någon på Basta. Och fick svaret:

– Ja, men kom inte hit då.

Det var inte ett svar hon väntat sig, det var inget tvingande myndighetssvar, och det väckte något i henne. Sedan, när hon väl var där fick hon frågan:

– Jaha, vad är du bra på då?

– Det hade jag inte heller väntat mig. Att någon ville veta vad jag var bra på. Det hade ingen, tror jag, någonsin frågat mig.

”Jag behövdes”

Alltså visste hon inte vad hon skulle svara. Däremot sjöng det inne i henne när hon började att diska i storköket.

– Återigen detta, att jag behövdes. Jag gjorde ett arbete som behövde göras. Det var egentligen första gången. Jag var lycklig.

Namu Nambiar berättar rätt så lättsamt om den första drogfria tiden. Som om att det bara var att vrida om en knapp så blev det ljust.

– Så var det naturligtvis inte. Abstinens efter heroin är ohyggligt. Det har jag också känt. Jag minns abstinensen, jagandet och allt det dåliga. Det är det som gör att jag inte vill ta heroin igen trots att jag också minns hur skönt det var.

– Jag hade många gånger en mardröm om ångesten jag kände när jag måste ha tag på heroin. Måste ha en ny ”fix”. Den mardrömmen återkommer mycket sällan nu.

– Jag har, tyvärr, kvar minnet av hur bra man mår när man tagit heroin. Det finns inga som helst bekymmer då.

Mår 100 procent bra

I dag mår Namu, som hon säger, 100 procent bra.

– Jag har ett jättebra liv, jag trivs med mig själv, jag har två av mina barn hos mig, jag har bra kontakt med den tredjes fosterföräldrar och jag träffar henne regelbundet. Hon är 10 år.

– Jag arbetar, jag har stort ansvar här på Basta. Människor behöver mig, jag är förlovad med en man som jag är kär i. Det är 100 procent.

– Jag vet, att om jag slår i mig heroin mår jag 110 procent. Det vill jag inte göra eftersom jag verkligen vet vilka förödande konsekvenser det skulle föra med sig.

Namu Nambiar är från Helsingfors. Hon började dricka alkohol när hon var elva eller tolv år. Hon har, säger hon, alltid haft drivkraften att var bäst, eller värst, på det hon gör. Alltså försökte hon supa mest av alla ungarna. Hon ville vara värstingarnas värsting.

Heroinist inom ett år

Hon var 16 år då hon tog båten till Stockholm och inom ett år var hon heroinist.

– Jag skulle vara bäst på att knarka också.

Sedan upptäckte hon att hon inte kunde sluta ”i morgon”. Hon gifte sig, hon fick sitt första barn när hon var 20 år. Tog inga droger efter det att hon upptäckte att hon var gravid.

– Min dotter, 22 år nu, är autistisk och jag har anklagat mig själv, känt en så djup ångest, över att det är mitt fel.

– Det gick över när jag träffade andra föräldrar, en hel skolklass med föräldrar, vars barn var autistiska. Ingen av de andra hade knarkat. Alltså kanske hennes handikapp inte beror på heroinet. Det var en mycket stor ångestdämpare att få reda på det. Men helt säker kan jag ju ändå aldrig bli.

De bodde i en lägenhet i ett ”bra” område. Hennes man var också heroinist och de finansierade sina egna behov genom att sälja till andra. De fick ett barn till och återigen slutade Namu med heroin under graviditeten. Nu på försommaren tog flickan studenten, 18 år gammal.

– Det var oerhört viktigt för oss att dölja för grannar och bekanta, som inte var knarkare, att vi var heroinister. Det höll i många år.

– Vi var försiktiga, tog ganska små doser, kanske tre om dagen. Bara så att vi mådde bra, låg där på 110 procent.

– Vi hade aldrig några vilda knarkfester, jag lät aldrig lägenheten förfalla utan städade, lagade mat, såg till att ungarna var hela och rena.

Gick ut med 4,9

Under den här tiden läste Namu Nambiar också in gymnasiet på KomVux. När hon var färdig hade hon 4,9 i snittbetyg. Socialtjänsten trodde inte på henne när hon sa, att hon gått på heroin hela tiden.

– Är man heroinist är man i deras ögon också dum i huvudet.

Det rasade ändå. Hennes man greps av polisen, dömdes till långt fängelsestraff för langningen, barnen omhändertogs, hon kunde inte behålla lägenheten, bodde ett tag i en gammal husvagn. För henne gick det stadigt, och allt snabbare, utför.

– Jag har suttit häktad någon gång men jag är aldrig dömd till fängelse.

Sedan kom hon till Basta.

Hon har varit där i nio år nu och hon har läst in en socionomexamen på universitetet.

Hon är stolt över att hon var den enda på kursen som inte behövde ta studielån. Det behövde hon inte därför att hon samtidigt levde på Basta och drev hästverksamhet där.

Då fanns det åtta basjkir-hästar där. Namu och en tjej fick i uppdrag att se till att Basta tjänade pengar på hästarna, driva det som ett företag.

– Vi arrangerar turridning och ridläger. En del avel har vi också.

– Basjkirhästar är bra på så vis, att de inte är så allergiframkallande. Pälsallergiker kan rida basjkir, säger Namu.

Bor och arbetar på Basta

Namu arbetar nu som lärare på gymnasienivå i skolan på Basta.

Hennes man Peter Lidström startade ett hundpensionat på Basta och har utbildat sig till hundinstruktör. Nu arbetar han på Närbrev i Nykvarn, ett brevbärarföretag som Basta driver.

De bor och arbetar på Basta-kollektivet. Gården ligger utanför Nykvarn och heter egentligen Tingsätra Gård.

Namu Nambiar är oerhört stolt över att hon lyckats genomföra sin universitetsutbildning, bli styrelseledamot i den ideella föreningen Basta, att kunna arbeta som lärare och som pricken över i:et bli uppringd av Rotary.

– För drygt ett år sedan blev jag invald i Rotary. Det är hur stort som helst för mig.

Hon skrattar med hela kroppen då hon berättar det.

– Rotary Nykvarn visste vem jag var och kunde min bakgrund. Ändå blev jag invald. Fattar du?