Hypnos ledde henne till svenske Per

Ungerska Irén talade ett främmande språk under hypnosen

helskärm

En hypnos förde dem samman.

Efter att ha svamlat på ett fornnordiskt språk, sökte ungerska Irén efter vikingar på nätet.

Och fick en lyckträff i svenske Per.

– Vi blev kära redan innan vi träffades.

En gigantisk smörgåstårta och ungerska kakor är framdukade när vi hälsar på hemma hos Irén och Per Albinsson i Lidköping.

Reseberättelsen om hur paret träffades, kräver sin färdkost.

Tänkte kämpa emot

Den börjar vid universitetet i Budapest, där Irén studerade till naturläkare 2002. Under några universitetsdagar anordnades ett

specialprogram med ”annorlunda” föreläsningar.

– En gästprofessor hade hypnos som specialämne, säger Irén.

Hon gick dit. Skeptisk, men nyfiken.

När professorn frågade klassen efter frivilliga testpersoner räckte hon upp handen.

– Jag tänkte kämpa emot under hypnosen och visa att det inte skulle fungera på mig.

Irén blev framvinkad som testperson.

Kort därefter vaknade hon upp. Utan ett minne av vad som hade hänt eller vad hon hade sagt.

– Jag försvann helt enkelt. Det enda jag kommer ihåg var ett speciellt ljud, långt borta i bakgrunden.

Ett hundratal gapande elever bevittnade hur hon blev satt i trans.

– Hypnotisören hade bett mig att gå tillbaka i tiden. Steg för steg.

Och beskriva vad jag såg, platsen jag kom till och hur det kändes.

Av detta minns hon ingenting själv. Allt spelades in på videoband som Irén fick titta på i efterhand.

– Stället jag beskrev hade trähus, en gård och en skog. Först svarade jag på ungerska. Sen plötsligt avbröt jag mig själv och började prata ”hobla hobla”. Ett obegripligt språk. Jag upprepade samma mening flera gånger, säger Irén.

Språket förblev en gåta

Vilket språk Irén började rabbla blev föremål för diskussion i klassen.

Var det arabiska? Hebreiska?

Men språket förblev en gåta.

– Till slut vände jag mig till en språkprofessor. Han var inte inriktad på nordiska språk, men tyckte att det lät som något gammalt germanskt. Som ett fornnordiskt vikingaspråk. Jag visste ingenting om vikingar, säger Irén.

Men snart skulle hon bli något av en expert. Irén började läsa på om vikingatiden. Böcker om asatro och mytologi slukades på löpande band, och intresset växte sig allt större.

– Vid ett tillfälle ville jag veta allt om runor, och sökte på nätet efter ”Secrets of the runes”.

Sökningen gav en lyckträff. Orden visade sig vara en skivtitel hos ett band som även skrev filmmusik.

Irén fastnade för låtarna på det svenska bandets hemsida.

– Jag köpte alla skivor jag kunde, och ville även inhandla filmen. Så jag sökte upp filmskaparen via en internationell nummerbyrå.

Hon håller upp skivkonvolutet där numret fortfarande finns nerskrivet i bläck. Siffror till en Per Albinsson i Lidköping.

– Att någon ringde för att beställa filmen var inget konstigt. Jag hade skickat den till ett 30-tal olika länder redan, säger Per.

Men den här gången var samtalet något utöver det vanliga.

– Det var något med hennes röst. Det kändes lite speciellt när vi pratade.

Jag fick en bild framför mig hur hon såg ut och vem hon var. Så har jag aldrig känt över ett telefonsamtal med någon förut, säger Per.

Avrundade med en fråga

Efter en åtta minuter lång pratstund la de på. En aning förbryllade.

De kontaktade varandra igen. Irén tackade för filmen. Och Per tackade för tacket.

– Vi avrundade alltid med en fråga. En krok till att kunna höras igen.

Så höll de på. Tills kallpratet gick över till långa samtal, ”sov sött”, dikter och fotografier.

– Vi blev kära i varandra innan vi hunnit träffats på riktigt, säger Irén.

De bestämde att Per skulle hälsa på i Ungern. Bussresan blev parets första prövning av tålamodet ett distansförhållande kräver.

– Vi hade stämt möte i Györ. Jag reste 26 timmar med buss. En pärs. Chauffören talade ingen engelska, det var trångt, omöjligt att sova och alla gapskrattade runtomkring mig åt en tv-komedi jag inte förstod, säger Per.

Första mötet, ansikte mot ansikte, fick en snubblande inledning.

– Chauffören var sur på mig. Han trodde att jag skulle åka till Budapest och hade placerat mitt bagage längst in i bagageluckan.

När jag fick syn på Irén var det första jag sa ”kan du hjälpa mig få ut mina väskor?”. Inte ”hej älskling, vad kul att se dig ”, säger Per.

På sommaren var det Iréns tur att besöka Per i Sverige. Och fascineras av svensk pytt i panna.

– Jag tittade på de där pyttesmå bitarna och tänkte: ”svenskar vill tydligen inte använda kniv”, säger Irén.

”Någon var tvungen att flytta”

Efter månader av pendlande, längtan och tårdrypande avsked, tog paret slutligen beslutet att flytta ihop.

I november 2006 gifte de sig i Mariakyrkan i Lidköping.

– Visst var det svårt att lämna Ungern. Men vi grät så fort vi var ifrån varandra. Någon var tvungen att flytta, säger Irén.

Livet i Sverige har inte väckt några undanskuffade minnesbilder från hypnosen till liv.

– Det finns säkert människor som tror på reinkarnation, att jag varit en vikingkvinna i ett tidigare liv. Men jag tror inte på sånt, säger Irén.

Inspelningen vill de så småningom visa för en nordisk språkforskare. För att få klarhet i om orden hon rabblar faktiskt betyder något.

– Jag kanske bara harklar mig! säger Irén och skrattar.

Men nog har hon en fallenhet för germanska språk. Svenska talade hon flytande efter bara några månader i landet.

– Jag brukar skoja och säga att jag har lätt för svenska, eftersom jag egentligen kommer härifrån. Men jag är en skeptiker.

– … men att jag flyttade hit har jag aldrig ångrat. Inte en sekund, säger Irén.